Shit. Galet dålig uppdatering, jag ber om ursäkt för det. Jag vet inte om jag nämnt att jag håller på att flytta? Sådant är fallet hur som helst, och det är till Stockholm flyttlasset går. Nu är inte allt spikat och hängt på väggen ännu, men det lutar åt det hållet. Jag har fått jobb och sex månaders provanställning mitt i stan, och har börjat kolla på bostad. Trivs enormt på nya jobbet och ser detta som en enorm möjlighet att få utvecklas. Jag är en livlig, sprallig och äventyrslysten tjej som har svårt att sitta stilla och bo i lilla tråkiga Säter/Borlänge dag efter dag. Ni får ursäkta nu om jag trampar på några tår, men det är hur jag känner. Jag vill prova någonting nytt helt enkelt, och smaka på livet. Stockholm ger mig detta.

 

Därav dålig uppdatering.

Dagens ridpass kändes riktigt superbra!  Då han gick väldigt hårt under gårdagen, ville jag bara jobba honom idag, både rakt framåt och på volt. Känna igenom sidorna och stretcha igenom kroppen. Jag fick riktigt till den där "gummibolls"-känslan där han bara svävade fram och var sådär elastisk. Dessvärre släppte han handen något, och  jag hade stundtals dålig kontakt med munnen samtidigt som han krökte nacken och föll in för mycket med näsan. Men det kommer, han blir gärna "övermjuk" och flexibel dagen efter ett hårt pass. Men att vara mjuk och flexibel är ju inte direkt någon nackdel! (=

Okej. Snabb summering. Vad har hänt sedan senast?

 

- Massor vill jag påstå, men samtidigt har det inte hänt någonting. Dexter har fått vila sig i form. Anledningen behöver vi inte ta här, men han har börjat sättas igång nu igen. Det går himla bra, och passet idag, det var fantastiskt. Jag har inte befunnit mig på bana sedan i oktober, utan jag har bara varit ute för att bygga upp en fin häst från grunden. Jag kan inte med ord beskriva min längtan efter att få köpa en dressyrsadel till honom. Jag avskyr hoppsadlar, men vad gör man inte om man vill ge sin unghäst de bästa av det möjliga?

 

 - Galoppen har vi legat lågt med. Jag har inte provat att samla honom eller ens fångs upp honom över huvud taget, utan vi har mest tränat på fattningar och avbrott. Det är hemskt viktigt det också, och iom. att jag bara rider ute hittar han eget driv och bjudning vilket medför lätthet i fattningarna och fina avbrott till trav med bibehållen takt och tänk framåt.

 

- Jag har ramlat av också! Första gången från Dexter, och omkring sjätte gången totalt, om jag räknat rätt! Jag lyckas alltid ramla av för skitgrejor. Hästen kan dra av serier och göra plötsliga utfall utan att jag rubbas över huvud taget, men när de hoppar till i slowmotion, då flyger jag som en vante. Och det var ungefär det som hände med Dexter. Vi galopperade längst en väg med skogen till höger om oss. Plötsligt får han syn på något och hoppar liksom rätt upp, varpå han kastar sig till vänster och det nästa jag ser är min glada kille springa hemåt. Utan mig. Det hela gick så sakta, men ändå så fort. Han var hel och fin efteråt. Inga skador här inte!

 

- Jag har letat fodervärd till Dexter. Jag vill helt enkelt att han ska få chansen att gå med hästkompisar, vilket inte är möjligt där han står nu. Han går även helt ensam i hagen nu på dagarna, vilket skär i mitt hjärta. Jag har helt enkelt inget annat val än att låna ut honom. Jag är även inne på att flytta och kommer som det ser ut inte att ha råd att ta med mig honom.

Det är dags. Jag känner ett sug och jag har motivation. Hur det ser ut för min del på hästfronten inom den närmaste framtiden är oklart, men så länge jag har häst vill jag dokumentera och skriva ner tankar och åsikter. Det hjälper mig minnas, det ger mig möjligheten att gå tillbaka och få en överblick över sådant som hänt tidigare och så är det ju förbannat kul.

 

Varför slutade jag blogga? Avundsjuka helt enkelt. Här där jag bor, Säter-Borlängeområdet, känner de flesta hästmänniskor varandra. Avundsjuka är vardagsmat och folk  trycker ner varandra och prata strunt bakom ryggar, precis som det fungerar i övriga Sverige med, antar jag.  "Har du sett när hon rider sin häst? Herre gud, hon kan ju inte rida den". "Har du hört att hon skaffat en treåring? Hon verkar jätterädd för den och rider nästan bara på bana och vågar nog inte rida ut själv. Stackars häst!". "Hon köper sig framgång, kommer i nya KL-tröjor varje vecka och byter hästar som underkläder".  Fortsätta kan man göra i evighet, och jag blir så jävla ledsen på det. Har man som jag haft egen häst i 12 år har man fått ta en hel del under tidens gång. Fick höra att man är både dum och har en ful häst, att man är för dålig för att tävla och att man inte borde göra miljontals saker. Men det värsta är alltid när det går bra för en, då blir det ett jävla hallå. Jag minns när jag tävlade Ella. Vi gick in och satte över 70% i våra första starter, och då fick man minsann höra att "grattis, men! Den där domaren har ju sina favoritekipage". Vann man "för mycket" och fick för många topplaceringar, då var man minsann ute och "skördade rosetter". Jag tog hem en C-ponny för träning och utbildning, och det sved ordentligt i ögonen på folk. "Du kan väl ingenting sånt". Well. Jag hade honom ett halvår, och några månader efter att han flyttat från mig, kvalade han in till ungponny SM. Jag säger inte att det var min förtjänst, men jag tror minsann att jag hade något finger med i spelet. Jag har även haft flera hästar hemma, och fått frågan "varför ska du ha den hästen?". Och nu när jag drivit bloggen, dyker det upp liknande kommentarer. Man kan helt enkelt inte ta att det går riktigt bra för mig och min egenuppfödda unghäst. Man klarar det inte. Det sticker och det bränns. Jag bara ler och tänker "hur stavades det nu igen? Just det. A-v-u-n-d-s-j-u-k-a".

 

Jag vet att det jag skriver nu kommer reta folk, men jag känner att jag inte kan bry mig mindre. Jag vet vad jag gör och jag är riktigt jävla bra på det. Istället för att lägga eran energi på att försöka trycka ner mig, kan ni väl fokusera på att bli bättre själva, för det är väl där det brister. Det svider att jag är snäppet bättre. If people are trying to bring you down, it only means that you're above them. True story bro. True story.

 

Så nu jävlar kör vi igen.

Jag har känt det länge och nu får det vara bra. Jag börjatr tröttna på att folk bara tar min energi. Trött på sk. "haters" som bara önskar en olycka och tråkigheter, som bara kommenterar onödiga och spydiga saker men  aldrig ger någon positiv feedback. Jag VET att jag inte är totalt världelös inom ridningen och ridsporten. Det är bara att titta på alla resultat jag uppnått. På min egenuppfödda treåring som jag själv, helt på egen hand utan någon som helst hjälp från andra, ridit in och utbildat. Och gjort ett bra jobb med for gods sake. Jag ger mig själv credit för det, för jag vet att det är sant. Han är trygg och fin, han rids ut på ensam utan några problem, är mjuk och stadig, arbetar i en reglerbar form och litar på mig som ryttare. Då måste man gjort någonting rätt. Jag har ridit in fler hästar och haft hästar hemma i utbildningssyfte. Folk har litat på mig och bett mig utbilda deras hästar. För att få andra människors förtroende, så är man inte världelös. Tvärt om, man är nog kanske ganska bra. Jag är ingen egiost eller någon självupptagen person, och jag vill inte framstå som det. Jag är inte världsbäst på något vis, och kommer aldrig bli. Men jag vill inte heller framstå som nollan som bara sitter och tar andras skit, för jag är så förbaskat trött på det. Jag har alltid varit den som man kan svika, men som förlåter. Den som man kan utnyttja när det passar, men glömms bort mellan gångerna. Jag har bara accepterat, ställt upp för de jag trott var mina vänner och blundat för verkligenheten. Men nu, idag, ser jag inget syfte med bloggen längre. Jag ville dela, inspirera och utvärdera. Nå ut till andra människor och sprida idéer och möjligheter. Kunna hjälpa och ta hjälp. Men folk ser det bara som ett hot. Varför?

 

Bloggen kommer lösenordsskyddas inom ett par dagar, men jag kommer fortsätta blogga som vanligt. Den som är intresserad av lösenord; fråga efter det. För jag vet att jag har en stor del fantastiska, underbara och helt otroliga läsare. Hjärta till er!

 

* Det mesta har sett lika dant ut i snart 2 veckors tid. Dexter vilar och är sur. Pillar med allt och alla och har minus i tålamod. Snart får han komma igång igen, det känns underbart. Tänk att man hinner sakna ridningen så galet mycket på så kort tid? Jag kommer även rida mer på hacket. Han har börjat krångla lite i munnen den senaste tiden, han som annars är så mjuk och behaglig. Det känns som om det var nyss jag kollade honom i munnen, men det var för guds skull i mars! Dags snart igen, alltså. Tänkte även prova att variera bett, det kan mycket möjligt vara så att problemet ligger där också. Jag vill så gärna prova nova, men jag törs fortfarande inte. Tänk om det skulle gå av mitt ute i skogen!

 

* Jag söker jobb ungefär dagligen. Sitter på AF flera gånger varje dag och kollar igenom ledia tjänster och söker det jag finner intressant. Jag tog även en "sök-så-många-arbeten-du-kan"-dag och tog med mig en massa CV:n till kupolen och gick in på säkert 10 butiker och sökte. Även Biltema, ÖB och DS fick sig en omgång. Det är helt galet hur dött det är. För det första finns det nästan inga jobb alls, och de som sedan finns går åt fort som fan. Jag har sökt över 20-25 arbeten de senaste 4 månaderna. Vad gör man? Det är bara att se glad ut, fortsätta söka och hålla tummarna lite extra hårt. Någon gång måste man väl få något?

 

* Stallsituationen är sådär, men det var jag beredd på och hade inte ställt in mig på annat. Jag sköter in och upsläppen 9 av 10 gånger och försöker vara hemma samtidigt som mina föräldrar så lite som möjligt för att undvika bråk. Det känns bäst att hålla sig undan, skönt att jag kan vara hos Robert. Han har räddat mig så mycket. Jag bröt ihop lite lätt för ungefär en vecka sedan, och efter det har jag knappt satt min fot i Gustafs. Ganska skönt att Dexter vilar på så sätt, då behöver jag inte vara där längre stunder utan sköter bara in och utsläpp och få så chans att pussa och pyssla om honom dagligen. Det är även dels för att jag så intensivt söker jobb, så jag kan haråd att ha Dexter någon annanstans. Jag hoppas då på att min relation till mina föräldrar kan bli bättre, och jag slipper ha en stor klump i magen varje gång jag sätter mig i bilen mot Gustafs och känner mig totalt värdelös och oönskad.

 

* Min sadel är inte såld än. Det suger getpung. Jag har fått en massa svar från människor, men de bor närmast i Stockholm-trakterna och vill att jags ka skicka den, jag känner mig mindre sugen på det. Jag är rädd för att det ska bli något krångel eller missförstånd, det sista jag vill är att "lura" någon. Då är det bättre att de får möjlighet att prova den först och sedan köpa om det känns bra. Om någon där ute känner till någon människa som söker sadel, får ni gärna säga till eller hålla ett öga öppet.

 

* Mina matvanor är mindre bra. Idag åt jag en minimums till frukost. Det hörs ju bara på namnet att det är onyttigt som satan. Matlagningen sker på oregelbundna tider som anpassas efter hur Robert jobbar, jag går i skolan och när hästarna sköts om. Detta resulterar i att man håller på att svälta till döds mellan målen, och man vräker i sig mindre lämpliga mellanmål. Typ minimums.

 

Dessvärre känns det som om jag kan lägga det mesta av det var nyss skrivit på minuslistan. På pluslistan kan jag tillägga att jag har motivationen till att reda ut problemen, det är ändå betydelsefullt och väldigt positivt. "If you wanna make the world a better place, take a look at yourself and make a change". Michael J får avsluta dagens blogginlägg med en sann mening och något som har blivit lite av mitt livsmotto.

När jag ändå inte kan rida Dexter, får det bli stallmys istället. Det uppskattas av mitt lilla frö, -så länge han får all uppmärksamhet såklart! Under gårdagen hade vi mössprovtagning och jag lade även på ett dressyrschabrak för första gången. Han brukar försöka skaka av sig mössorna, eller rättare sagt, han gjorde så den enda gång jag provade en huva på honom. Haha, sötnöten. Enjoy bildbomb!

 

Jag önskar att jag kunde skiva och kasta ur mig allt. Alla tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Beslut som måste fattas, tårar som runnit och en massa bullshit som bara cirkulerar och aldrig landar. Jag orkar inte vara stark just nu. Det har bara varit så obeskrivligt mycket den senaste tiden, och de senaste 1-2 åren.

 

Bloggen får vila, jag kommer inte ha någonting vettigt att skriva om nu ändå på ett bra tag. Om mitt liv vore en smak, skulle det smaka bajs just nu!!!!

Idag får vi se om det hinns med ridning eller inte. Hoppas ju såklart, skulle vara skönt att få trimma i ridhuset, särskilt då min sadel åker iväg under veckan på provning som det ser ut. Om den säljs blir jag utan sadel i över 2 veckor. Men det kan sitta gott med ett litet break för Dexter, även om det känns som om pauser titt och tätt är det enda han fått av miljoner anledningar. Men det skadar inte på bebisar, det är många gånger nyttigt för dem, även om jag vill avsluta ett kapitel först istället för att avbryta mitt i pga av en pause. Men nu är det ju inte säkert att den blir såld. Det skulle ju vara lika positivt som negativt. :)

 

Ha en bra dag!

Vi styrde mot Dammsjön under dagens pass. Det blev ganska kort, enkelt och simpelt. Jag ville ha en häst helt framme för skänkeln. Detta har blivit väldigt mycket bättre sedan han reds in. Då var han ofta segast i helaste världen, men i takt med utbildningen har han börjat förstå vad det hela går ut på.

 

Han svarade ganska dåligt på hjälperna i början av passet. Tog inte skänkeln direkt utan behövde en startsträcka för att ens komma igång i trav. Han brukar kunna vara lite seg i början av ridpassen, men som sagt, detta har blivit bättre. Han var idag även stretig mot handen. Detta berodde på att han inte var helt framme för skänkeln, det hela bliv mycket bättre i takt med att bjudningen växte, men släppte aldrig helt.

 

På hemvägen tände han till som vanligt. Börjar bli tjatigt att skriva det, haha! Det är som att gå från 0 till 100; från att vara så seg att jag vill hoppa av och lyfta fram honom, till att bara explodera. Detta gör ju att jag vågar gå på honom när han segar ihop, för jag vet att energin finns där, det är bara han som satt sig på tvären. Jag ska börja rida med spö på honom, även om jag är väldigt skeptisk till spön överlag. Dels för att han helt enkelt tjurar ihop totalt när jag lägger an spöt, det passar honom inte och han får en PMS-attack. Det kan ta en evighet att reda ut det och han är ofta tjurig resten av passet. Och dels för att jag anser att spön bara är en omväg runt problemet. Hästarna lär sig ofta att när man rider med spö, då gäller det, då är det allvar. Men när man sedan rider utan under träning, tävling eller whatever, så tappas gnistan och hästen är inte helt framme. Men spön kan såklart även vara positivt om det används rätt och vid rätt tillfällen, och inte användas "bara för att" och att man sitter och glider med spö i hand. Jag rider i princip aldrig med spö längre, jag kan inte minnas att jag haft ett i handen mer än två gånger i år? Och det är för att det inte behövs, helt enkelt. Men på unga hästar, eller de som bara ibland inte förstår, kan jag använda spö. Tex. när man ska lära hästen att flytta bakdelen, då hjälper jag till med ett dressyrspö att knacka lätt för att hästen ska få en "aha"-upplevelse. Jag tror ni förstår hur jag tänker?

 

För att återgå till passet gick det sådär även på hemvägen. Han var fortfarande lite stretig i munnen. jag ledde bara med mjuk hand för att få henom att slappna av och mjukna upp. Stundtals var han riktigt fin, och det är de stunderna jag får ta med mig från dagens pass. Livet med treåring, alltså. :)

 

Jag funderade länge på om jag skulle rida efter att Dexter fått skor på fötterna. Men hovis tyckte absolut att jag skulle prova de nya dojorna, och det tyckte ju jag själv också. Innerst inne! Han sa något i stil med "nu busar han väl järnet när han känner vilket fästa han får". OM han skulle vetat hur rätt han hade! Hästen var ju lite överallt när han blev varm i kläderna. I början var han som vanligt lite försiktig när han gick på grusväg. Det är ju inte så han haltar eller trippar fram såklart, då hade jag ju skott honom för länge sedan, men han blir lite kortare i steget. Men när han upptäckte att det inte fans några sträliga stenar han kunde kliva på längde han och sträckte ut sig mer. Härligt! På hemvägen var han väldigt framåt och busig. Hade han fått sin vilja igenom hade han satt  2 kilometer på 10 blanka sekunder, -jag betvivlar det inte! Svängde av vägen hemåt och red in mot banan. Då, när det inte var full fokus hemåt, blev han så jävla äckligt fin. Energisk, fokuserad och otroligt mjuk och elastisk. Det är galet vilken fin känsla jag fick till, den var underbar. Inte sådär "treåringsbra" utan "storpojkebra". Den känslan uppnådde jag inte ens med min tävlingsponny som låg stadigt på 70% i i majoriteten av alla sina starter! FANTASTISKT! Jag avbröt efter kanske 300 meter, ville avsluta med den där känslan. Klappade om i massor, hoppade av och ledde hem honom. Lite mer mmm i livet! Behöver jag nämna att jag var nöjd med passet?

 

I onsdags fick Dexter skor. Tänk, min lilla bebis är påväg att bli stora killen! Skor runt om och brodd såklart. Avvaktade med sulor på hovslagarens rekommendationer. Jag litar på honom, han vet hov bra mycket bättre än mig, och är även duktig och noggran. Så jag ser ingen anledning till att inte lita på hans omdöme.

 

Sjäva proceduren gick jättebra. Hovis frågade tom. om jag tränat med att slå över hoven innan, och det har jag ju ...när han var ettåring senast. Men det satt minsann i. Jag fick mycket beröm över min snälla kille, det kändes bra i hjärtat. :)

 

Dåligt med tid och motivation. Kommer tillbaka imorgon! :)

Snön som vräkt ner kastade om mina planer totalt! Jag kunde inte rida hästarna vare sig igår eller idag pga. underlaget. För Dexters del gör det egentligen ingenting, han kan gott vila, det skadar inte, men Ella skulle behövt gå. Men när snön packar sig under fötterna på dem går det såklart inte att träna om man inte är ute efter att bryta benen av dem. Transporten är även utlånad lägligt nog, men jag vet inte om jag hade velat riskera att åka med dem när vägarna ser ut som de gör. Det spelar ingen roll hur bra dubb man har när det bara är slask över hela vägarna, särskilt här ute i ingenstans där det inte åker lika mycket bilar och "kör undan". Men Ella har idag fått vinterskor på sig, och Dexter får som sagt det på onsdag, så snart är vi fit for fights igen!

 

:)

Igår fick killen gå ett lite lättare pass med mest skritt och lite trav. Marken var frusen och knölig på väg upp mot skogen, men det blev mycket bättre när vi väl kommit dit. Han ömmade lite när det var som värst och blev kort och stum i skritten. Hovslagaren är som tur är bokad och kommer och slår på skor på onsdag, då blir min bebis stora killen! Såg dock att det skulle bli varmare nu och flera plusgrader framöver. Haha, åh!

 

Dexter var inte helt framme under passet. På det knasiga underlaget kan jag förstå det absolut, men han var även lite off där marken var bahaglig och fin. Ganska svag i reaktionerna över huvud taget. Red mycket övergångar skritt → trav →skritt, och trav → halt → trav. Jag fick härlig respons, och han blev jättefin och framåt. Snabb, kvick och duktig. På vägen hemåt var han väl framme och känder supertrevlig. Sådär jämn, fin och go. Ibalnd glömmer jag bort att han bara är tre när man kommer till det där stadiet där han gör allt så okomplicerat. Går stadigt och balanserat och bara gör. Skitcoolt, tycker jag.  Avslutade när han gick som bäst, hoppade av och ledde hem honom. Det finns ingen anledning att sitta och nöta någonting som redan fungerar!

Ska alldeles strax bege mig ut på en tur på min vackra kille! Vi ska upp i skogen och checka läget. Hoppas det inte är alltför halt, fruset och eländigt där uppe, -då blir jag ledsen i ögat! Jag hoppas Dexter är på glatt humör då hästarna är satta på bantning nu haha. Eller bantning och bantning - de går inte på fri tillgång längre, utan får begränsat med mat. Tacka slow feeding som gör att maten åtminstone räcker längre och att de får något att pyssla med istället för att de kastar i sig allt på en gång - då håller de sig mätta längre och magen hålls igång!

 

Igår var jag till ridhuset med Dexter. Det gick sådär. Han var överladdad och busig, och jag tror inte att det var många sekunder under de första 10 minuterna han hade alla fyra hovar i marken samtidigt. Han var som ett popcorn och flög runt och sprattlade med de små benen. Det är inte lätt att vara bebis! Det var även ganska kallt den morgonen vilket gör honom mer laddad, samt att det rasade snö från taket och då de andra hästarna i ridhuset reagerade på det, var han tvungen att reagera tolv gånger värre. Fokuset låg på att försöka få honom att gå ut på fyrkantsspåret (det var ju läskigt eftersom snön rasat ner och låtit precis utanför), att inte dra iväg men samtidigt att inte säcka ihop. Ett pussel, helt enkelt. Introducerade skänkeln lite mer och önskade att han skulle flytta sig för den. Små steg i taget, och han börjar begripa lite vad det handlar om. Lade stora volter för att "lura ut" honom på spåret och forma honom för innerskänkeln - det gick bättre än vad jag trodde. Påpekas bör även att detta är ungefär tredje gången han är i ett ridhus sedan ...april? Maj? Så han gör det ju jättebra! Spändheten gjorde att han var något opåverkbar i munnen, men det kan jag leva med, det kommer senare. Huvudsaken är att han ändå lyssnar och förstår, resten kommer efter vägen. Passet blev dock väldigt kort, men då Dexter haft ganska dålig bjudning i ridhus tidigare kände jag att det var bättre att avsluta lite för tidigt när han är väl framme, än att dra ut på det tills han är trött och tycker det är tråkigast i helaste världen.

 

Jag måste även tillägga att jag var superbusig och skrittade av honom barbacka, och även provade att trava lite. Han är så cool Dexter. Jag tog sats och kastade mig upp på honom - och han bara stod där? Älskade bästaste vän!

 

R var för övrigt snäll och följde med och filmade oss. Några bilder blev även tagna. Samarbetar YT kanske jag lägger upp någonting här senare, om jag kommer ihåg. :)

Dagen blev inte som planerat - men i längden, vad gör det? Det blev istället någon timme på kupolen, och pappa var snäll och tog ut hästarna på morgonen. Jag brukar aldrig kunna vara där mer än i en timme max, jag får panik och stressattacker. Tänker på hästarna och alla de miljoner saker jag kan göra istället för att bara ta det lugnt. Jag mår faktiskt jättedåligt över att alltid vara så stressad då jag aldrig kan slappna av. När jag studerade i Falun kröp det i mig framåt eftermiddagen, -jag ville hem och få saker gjorda. Särskilt illa var det på vintern när det blir mörkt fort då jag vill ta vara på de ljusa timmarna. Fick jag vänta länge på bussen (jag var tvungen att byta buss i Borlänge) så trängde tårarna nästan fram. Inte för att jag var ledsen - jag var så fruktansvärt äckligt stressad. Detta lever kvar än idag och har inte blivit bättre - snarare tvärt om. Jag klarar inte av att ta sovmorgon, unna mig ledighet eller att ta mig en hästfri dag. Totalt värdelöst.

 

Men hur som helst så tvingade jag mig själv att vara kvar på kupolen. Det gick inte så bra, jag höll på att gå sönder invändigt. Men jag tog tre djupa andetag och intalade mig själv att jorden kommer fortsätta snurra, jag måste kunna slappna av. Då gick det bättre, åtminstone lite. Vi träffade Pelle Prestberg, en spelade för Leksands IF som stod vid en monter. Jag var för övrigt på hockey igår. 6-1 blev resultatet och jag måste faktiskt säga att det var en kul match. Tänk att Leksand i princip alltid vinner när jag är med?

 

Jag kom hem på eftermiddagen och det första jag får syn på är att Dexter står ute i hagen med ett för litet fleecetäcke på sig? Haha - say what? Kliver ur bilen och möter mamma som berättar att pappa släppt ut hästarna med fel täcken på sig. Han var snäll under gårdagen och erböd sig att ta ut dem idag då han ändå skulle upp. Jag var lite tveksam då han och jag har helt skiljda syner på hästhantering, samt att han inte alls är insatt eller intresserad av hästar. Men på något vänster blev det så ändå, och jag skrev en tydlig lapp till honom exakt vad som skulle göras. Dexter skulle ha sitt blåa täcke på sig, och Ella sitt gråa. Men istället hade Dexter fått på sig ett för litet fleecetäcke och Ella sitt innertäcke som hängt på boxdörren. Haha, det är inte lätt alla gånger, men snäll var han ju som försökte! Lite smått irrriterad blir jag dock på mamma som gick ut och bytte täcke på Ella, men struntade i Dexter. Så han fick gå med sitt fleecetäcke hela dagen och var alldeles ruggad över bogen när jag tog av det då det inte passar som sagt. Men han lever ju i alla fall! Kvällsfixade sedan stallet och jag plockade senare in de små liven. Dexter var surast i helaste världen på mig, men han brukar kunna bli det när jag inte har hållit på med honom på ett tag. Men jag tycker om honom ändå!

 

Nu väntar jag på att hämta R som slutar jobbet 00.10. Ha en trevlig kväll alla där ute! :)