Idag promenerade jag honom för hand under dagen. Det blev en vända upp till skogen och mot sandbackarna. Det finns fantastiska klättermöjligheter där med absolut bästa tänkbara underlag, men eftersom min (och Dexters) kondition ligger på minus nästan, valde jag dem lite snällare backarna. Det är så fint att gå där, och jag hade njutit fulla drag om jag inte varit tokigt lökig och helt slut i benen, haha! Dexter blev allt mer pigg och på eftersom, och när vi åter kom in på en skogsväg dampade han loss like old days och hoppade, skuttade och slog med frambenen. Öronen var spetsade och ögonen liksom glimmade. Jag har fått lite rutin på det där nu, och hade istället för grimskaft ett par tyglar fästa i grimman. På så sätt kan han bara inte dra iväg, utan jag kan leda in honom på volt så han inte får rakspår och får chansen att dra. Jag glömmer nästan bort på somrarna hur jävlig han är på vintrarna. Då är det inte några få damputbrott under ett normalt pass, då är det några få normala sekunder under ett damp-pass. Han har så fruktansvärt mycket energi den där hästen, och när han under vintern står på box halva dygnet +bara går med "tråkiga Ella" i hagen och inte med andra unghästar får han en massa överskottsenergi. Då blir det som det blir!

 

Men efter sin lilla uppvisning skötte han sig exemplariskt igen, han kan vara en riktig stjärngosse när han väl vill. Lunkade på, såg sig omkring, undersökte, ville smaka på allt som fanns i närheten och lukta på allt i hela skogen. Det är så spännande att vara bebis, förstår ni. Bita på tyglarna var också en hobby, men där får jag skylla mig själv. Jag har skämt bort honom från när han var liten, då han alltid brukade bita tag i grimskaftet och "vara ute och gå med sig själv". Sött tyckte ju jag såklart, när min lilla fölunge gjorde så, men är det verkligen lika sött nu när han fortfarande gör så, 3 år senare haha? Nej vill jag säga, men då ljuger jag, haha!

 

En av de mest charmiga bilder jag har på mitt lilla monster. Det är så han! Här bara ett antal veckor gammal.