Jag åkte till Lisselhaga som planerat. Lastningen var inga problem alls, precis som de andra gångerna efter vilan. Jag lastade själv, och det var liksom ingenting mer med det. Jag fick med mig Robert till Lisselhaga som ev. lasthjälp för hemvägen ifall det inte skulle fungera, och så känns det bra att åtminstone ha någon med sig när jag åker iväg med Dexter. Han är trots allt bara 3 år gammal, och sist vi var iväg dansade han på bakbenen och showade lite inför de andra ekipagen som red. Han är världens snällaste, men hans kropp är fylld till 95% av bus.

 

Vi var ensamma på banan, och som vanligt hade man inte plockat bort hindermaterialet efter sig, så det stod flera hinder, hinderstöd, bommar och någon tunna framme = trångt på en redan liten ridbana. Dexter skötte sig exemplariskt, tänk att det aldrig har varit något problem med ridningen! Jag hoppade upp och följde fyrkantsspåret. Han kändes lite trälig redan från början, och var liksom inte den där vanliga mjuka Dexter i munnen. Det var lite som att rida en "gammal avtrubbad ridskolehäst" och faktiskt ganska märrig. Han gick större delen utåtställd i ena varvet, och var väldigt opåverkbar. Jag red lite volter för att få honom mjukare och mer uppmärksam och få honom att "släppa till", och det gav ett positivt resultat, om än knappt märkbart. Volterna blev lite kantiga iom. att han inte ville lyssna, utan gick emot mig och mina kommandon; svängde jag höger skulle han gå vänster, och tvärt om. Det absolut sista jag vill är att ta honom mycket i munnen, men när han gjorde så fick jag lov att säga ifrån och ta ett ordentligt ledande tygeltag så han inte lär sig att han bestämmer och får gå dit han känner. Bättre att säga till ordentligt en gång, än att sitta och småpeta och ändå inte komma någon vart. Jag tror inte han direkt lider sådär väldigt mycket av ett ledande tag dirket, och särskilt inte när jag har bettskivor som "stödjer upp". I ett av hörnen skulle han promt stanna, så redan innan fick jag rida på och driva för att det inte skulle bli ett motorstopp där. Lägger jag på spöet slår han mot det, även om jag alltid bara lägger an det lite fint. Jag lägger då an spöt ytterligare en gång för att markera att det inte är ett okej beteende och att han inte kommer undan med det, och det slutar hur som helst med en rodeokamp ungefär där slutresultatet blir att jag vinner "slå-mot-spö-kampen", men jag har inte fått honom att gå framåt.

 

Men i det stora hela, så är jag nog ganska nöjd ändå efter lite funderingar.  Han går ju framåt när jag ber om det, stannar när jag ber om det, svänger när jag ber om det och travar när jag ber om det. Jag kanske bara har för höga krav, för han är ju trots allt inte riden mycket alls, och kommer just tillbaka från vila på 6-7 veckor. Alla pass kan omöjligt gå bra, och han har ju glänst som satan innan, klart som fan det kommer ett bakslag! Med lite mer träning och lite rutin på det hela så löser det sig, det svär jag innerligt på. Jag är envishetens konung, jag ger mig aldrig och hittar alltid på lösningar. Det blir nog bra det här.

 

Och så kommer vi till lastningen hem. Behöver jag säga mer än att vi håll på i ungefär 1½ timme? Rekord! Tidigare har det tagit kanske 10 minuter som max. Tänk att EN ENDA illa körning kan förstöra hästen för så jävla mycket. Jag har sådan sjukt jävla ångest över att jag valde att åka till Svenden just den där gången, att jag inte vågade ryta åt chauffören och förklara hur jävla illa denne körde. Jag minns hur jag grät när jag lastade ur min svettiga kille ur transporten och försökte desperat svälja tårarna och ilskan. Efter den dagen har han alltid tvekat att gå in i transporten, och det gör så sjukt jävla ont ihjärtat. Jag är så jävla besviken på mig själv att det inte går att beskriva. Men hur som helst, där stod vi i 1½ timme och jag försökte ALLT. Jag har alltid jobbat efter "fjollmetoden" med mina hästar. Överöst dem med pussar och bebisprat, vilket jag även gjorde här. Jag stod och mutade honom med pellets i transporten, men när inte det fungerade på över 30 minuter, provade vi annat. Självklart hade jag glömt longerlinan hemma, men det löste sig ändå som tur var. Men han bara stod där, helt tom i blicken och blockerade allt. Han rörde inte en muskel. Jag provade att använda spö (inte slå, bara peta!), noll resultat. Jag provade att svinga grimskaftet, noll resultat. Jag provade att lasta på andra sidan, noll resultat. Jag provade att gå in från sidan, noll resultat. Jag provade att flytta transporten, noll resultat. Jag provade att bli arg och bestämd, det slutade i ångesttårar. Så där stod jag och grät, med en pojkvän som försökte trösta mig och en häst som såg helt tom ut. Jag släppte in Dexter i ridhuset och lät honom löpa av sig i en naiv teori om att låter jag honom springa sig trött, kanske han inte orkar "bråka". Noll resultat. Det finnas ingen i stallet på gården som jag kunde fråga om hjälp heller. Men till min räddning svänger det in ett ekipage på stallplanen där världens snällaste man kliver ut och hjälper oss. Det var lite fix och trix, men sedan var Dexter inne! Kanske inte med en metod jag känner att jag i normala fall skulle använda, men han kom in, och gissa vilken matte som överöste sin lilla häst med beröm och godis? Och tack snälla, snälla man för hjälpen! Du är guld värd!! Jag älskar snälla, hjälpsamma människor över allt, ni har en stor plats i mitt hjärta!

 

Nu ska lastträningen prioriteras högt! Jag har en plan i huvudet som jag tror kan fungera riktigt bra. Upp till bevis! Jag ska även försöka komma ut och åka med honom mycket så han få lite rutin på det hela. Jag tycker personligen att jag kör transport ganska bra (hur osvenskt lät inte det där?), jag får nästan P-böter i kurvorna, över vägbulor och i rondeller, men så länge hästarna står stadigt och bra skiter jag i hur lång bilkön är bakom mig är.  Att lasta ur hemma var inget problem, han var lika lugn som vanligt. Pluppis. ♥