Känslan som uppstår när man på natten går till hagen och ser sin häst ligga och sova. Man smyger sig fram, lägger sig bredvid mot hans varma kropp, och han lägger sitt huvud i din famn, blundar och somnar. Den känslan får mig att inse att det här, det är var livet går ut på. Att ta hand om sina små, sina nära och sina kära, se dem växa upp, uppleva livets alla mirakel och att faktiskt känna sig älskad tillbaka. Att jag inte har möjlighet att resa bort som jag behagar, att jag måste gå upp en timme tidigare än planerat på morgonen för att hästarna ska ut, att jag måste ta hand om dem och natta dem på kvällen, det är inte något jag gör för att jag måste, jag skulle kunna strida för att få göra det. Jag bukar säga att jag alltid har otur, jag slår mig, jag förlorar kroppsdelar och jag är alltid den som lyckas göra bort mig. Men vem är egentligen lyckligt lottad, om inte jag? Det undrar jag bestämt.