Idag drog träningarna igång igen med Dexter. 6 veckor har masat sig förbi, och det var en positiv, arbetsglad och villig ungehäst jag möttes av. Ryktade länge ute i solen, pussade på honom då och då och förklarade att mamma saknat allt pyssel med sin lilla kille. Jag hade egentligen lagt tömkörning på dagens schema, men jag kände att en promenad skulle sitta bättre. Då har jag lite mer koll på mitt lilla monster. Sadeln åkte på även den, mest för den psykiska träningens skull, för att se om han reagerade vid sadling eller av hängande stigbyglar. Jag gick en promenad på ca 2-3 kilometer, det kändes alldeles lagom att börja med såhär första dagen.

¨

Jag fick inte en reaktion av vare sig träns, bett, sadel eller stigbyglarna. Han lyssnade till drivande och avsaktande ljud. Dock var han busig och glad, men det är helt acceptabelt så länge han fortfarande lyssnar på mig. Vid ett tillfälle låg det gamla rundbalar och smög på oss i det höga gräset som enligt Dexter såg väldigt fientliga ut, och han kastade sig därför åt motsatt håll och krossade min stackars fot. Han förstod dock direkt att han gjort fel när jag utropade ett "aj", då han såg på mig med stora ögon och överläppen kom fram, och det såg ut på honom som om hela hans värld rasat samman. Plutten då! Men tack vare mina okrossbara superfötter kunde vi fortsätta gå, och vände sedan hemåt, varav strax därefter vi mötte mamma och Ella som var ute på en tur. ....och ungefär där kom mister damp fram i Dexter. Han gjorde bocksprång och karaktekickar och var för en stund ensammast i helaste världen, men efter några minuter av skiljda åsikter insåg han att jag var snäppet envisare än honom. Imorgon får vi se om det blir ridning eller ytterligare en promenad. Jag får suga på den!