Dexter stod först ut på en tur bland hästarna. Han har nu vilat i 2 dagar och har bara gått och haft det bra i det numera mysiga vädret, så jag förväntade mig sprudlande energi och en busig liten kille. Istället satt jag upp på en något off och lugn häst som tog livet med största ro; -jag blir inte klok på honom ibland? Vi skrittade fram ganska länge, och jag reglerade tempot i skritten för att få honom att bli uppmärksam framåt. Det var inte problem alls, men det fanns ingen överdriven energi, direkt. När vi nådde fram till skogen vände dock det hela, och han blev istället som förbytt med god vilja framåt. Vi red runt där och upptäckte lite nya vägar för hans del, roligt värre!

¨

När jag var yngre brukade jag och andra ryttare ställa upp några naturhinder efter en speciell väg inne i skogen, -och dessa fanns fortfarande kvar! Ett fällt träd med tunna grenar som låg över vägen på en höjd av kanke 40-50 centimeter som max. Tanken slog mig "ska jag?".  Svaret var enkelt. "Klart jag ska!".  Vi red an mot "hindret" i trav, jag kände hur Dexter tvekade aningen, och jag kunde nästan höra hur han tänkte "hur gör man det här, nu igen?". Och så tog han sats och JÄVLAR vilket språng! Han hoppade decimeter ovanför, öronen var spetsade och han skuttade lyckligt några språng efter hindret. Jag vände och tog det åter igen, nu åt andra hållet. Jag fick exakt samma resultat, samma kattliknande rörelse över hindet. Det är tur jag är van med Ella minsann, som även hon hoppar med otroligt mycket rygg och frambensteknik! Jag red sedan vidare och stötte sedan på ytterligare ett hinder. Även detta ett fällt träd som låg över vägen, detta något högre och låg på kanske 60 centimeter ungefär. Vi tog sats, -och vid det här laget hade Dexter verkligen fått upp ögonen för detta med hoppning-, och han seglade över. Överdrivet högt även denna gång, men över, det kom vi minsann (och en bra bit efter hindret innan jag fick stopp på honom). Tog samma hinder på hemvägen = nu fick vi till och med lite extra bjudning som om det innan inte hade varit tillräckligt. Och jag ljuger inte när jag säger att han hoppade över metern på det där lilla skithindret. Det var som att sitta på toppen av en pyramid, hästen bara försvann under mig, -FYFAN vad han hoppar!! Jag tror minsann att han och jag efteråt slogs om titeln om vem som var mest exalterad, tror jag bestämt. Det är nästan så jag funderar på att sadla om till en råäkta hoppryttare?