Efter att ha vilat under gårdagen, fick det bli ett ridpass idag. Mamma frågade om jag ville hänga på henne och Ella på en tur i skogen, -och ja, varför inte? Det gav oss ett ypperligt tillfälle att gå förbi korna och samtidigt ha med oss ett tryggt sällskap. Dexter är nämligen totalt livrädd för korna efter en "incident" förra året. Korna var nysläppta på bete, och sprang glatt fram till stängslet där jag och Dexter passerade, vilket gav honom en smärre hjärtattack. Efter det har han kastat och/eller rest sig i ren panik varje gång vi ska förbi. Men nu lät vi mamma och Ella köra på insidan av oss, så de var mellan oss och korna. På så sätt blev Dexter sååå mycket lugnare och tryggare med en stencool Ella vid hans sida. Alla bodre få ha en Ella, hon är fantastisk att ha med sig såhär.

 

Dexter var ganska slö i början. Han lyssnade framåt okej, men det fanns liksom ingen gnista i honom. Men som vanligt blev han mer energisk desto varmare i kläderna han blev, och när vi väl började jogga igång vaknade han till. Vi var faktsikt ute ganska länge, säkert uppåt 40 minuter, men då vi mest skrittade och jag både skrittar fram och av för hand, så blev det inte särskilt mycket "jobb" ändå. En galopp i uppförsbacke på cirka 50 meter, och lite tarv då och då. Han skötte sig utomordentligt och var tokmjuk och fin, och mot slutet av passet fick jag den där besvikelsekänslan över att passet redan var slut, -jag ville ju rida mer! Men vad är det man säger, -man ska alltid avsluta passen när det går som bäst?