Jag stod där i stallet och gjorde iordning min fina kille inför ett ridpass, men mitt i det hela fick jag ett sådant där väldigt sug efter en promenad för hand efter gårdagens "hårda" pass. En 30-40 minuters uteritt med mestadels skritt kanske inte låter så mycket, men för en sådan pass ung häst som Dexter tar det mycket på både fysiska och psykiska krafter. Jag vill inte hålla på att pressa honom för hårt, just nu ska arbetet bara vara kul och givande! Så en promenad fick det bli, för hand eftersom jag ansåg det vara onödigt att belasta ryggen. Jag kan även tillägga att jag alltid skrittar mina hästar för hand, förutsatt för undantag såklart. Jag skittar även gärna både fram och av hästarna för hand vid ridpass, oavsett om det är på ridbana eller ute i naturen, vilket även är bra träning för den unga hästen, att man ska kunna hoppa upp från marken uppe i skogen eller på annan, öppen plats där hjälpmedel inte finns tillgängliga. För hur gör du om du skulle ramla av, och hästen i fråga inte alls är van och känner obehag av att du som ryttare hoppar upp från marken i en främmande miljö? Eller på tävling? Jag hoppar i princip alltid upp från marken på Dexter, även från båda sidor, för att han ska vara van och trygg i det helt enkelt. Detta är ett hett tips! Pallar i all ära, vilket jag också änvänder mycket numera för att spara på både hästens rygg och sadel, men det är otroligt viktigt att hästen inte finner minsta obehag i att du hoppar upp från marken!

 

För att återgå till dagens aktivering så var Dexters kalasduktig. Jag gick en väg jag inte gått på evigheter, och det visade sig att att ingen hade gått där på evigheter. Jag följde en väg mot "Solvarboskogen", men ve av innan jag hunnit fram ut på en åkerväg. Det var jättefint, underlaget var härligt, miljön fantastisk, så vi knatade på där och trivdes i solen och i de härliga dofterna från åkrarna och blommorna längst åkerkanten. Men när vi kommit mer än halvvägs så var det helt igenväxt, men som te tappra soldater vi är tragglade vi oss igenom det midjöhöga ogräset. Med rivna ben och en halvbelåten Dexter (han såg sin chans att äta av gräset, men fick inte göra det för den elaka matten), kom vi ut på banan och ett mycket behagligare underlag. Resten av biten hem gick bra. Dexter taggade till som vanligt när han börjar bli lite varm i kroppen, men gjorde ingen särskild grej utav det. Det tar sig! Duktig kille!