Ni vet sådana där dagar då ingenting fungerar? Bra. Idag var en sådan dag. Hon var fantastiskt duktig i stallet, sadlingen fick jag inte ens en reaktion på och uppsittningen var super. Vi skrittade iväg från stallet och red påväg mot banan, inga problem. När vi kommer ungefär 5-600 meter och var i höjd med sommarhagen, vände plötsligt allt det där bra till något negativt; -hon ville inte gå mer. Hon tjurade ihop när jag bad henne gå framåt, hon ville ju tillbaka till hagen! Jag fick henne framåt ändå efter lite om och men, och svängde in på den väg vi skulle åt. Efter ett 50-tal meter började hon krångla igen, men jag var snabb på henne varje gång hon ville bryta av, men efter ytterligare en stund gick det inte mer. Hon kastade sig runt, slog upprepade gånger med huvudet och verkligen vägrade. Jag hade denna gång med mig ett hoppspö som jag provade att lägga an fram (jag rider som sagt i princip aldrig med spö, och har aldrig provat detta på Tequila, därav känner jag inte till någon reaktion), och det var inte populärt. Hon tjurade ur även mer nu, och hoppade jämnfota vid minsta beröring. Det slutade med att jag fick lov att hoppa av och leda henne en bit eftersom hon var totalt opåverkbar, och det sista jag vill är att hon ska börja resa sig eftersom hon haft så mycket problem med detta innan. Jag satte upp igen och provade åter att få henne att gå framåt. Ingen respons och samma resultat som innan = stressad, tjurig, opåverkbar och okontaktbar. Jag provade allt. Från att vara väldigt konsekvent, till att vänta ut henne och mötas halvvägs. Ingenting fungerade, hon totalvägrade framåt och när hon började småresa sig, -då fick det vara bra, jag hoppade av och ledde henne. Jag hade då försökt få fram henne i 20-30 minuter, och vi hade inte kommit längre än 100 meter. Jag har aldrig aldrig aldrig aldrig gett upp förut, och det smakade förbannat bittert att behöva göra det. Men vad skulle jag gjort? Vad är det för vits med att storbråka med en häst som redan innan varit osäker i ridningen och inte kunnat blivit riden för att hon rest sig, och hur mycket värt är det då om jag river upp detta sår så hon står på ruta ett igen? Och hade jag försökt vänta ut henne, -tja, då hade vi stått där än.

¨

Jag avslutade med att sitta upp på henne hemma i en av våra hagar på gården. Jag ville sitta upp och avsluta passet på en lugn häst, det är väldigt viktigt för mig. Hon var fortfarande motsträvig, men lyssnate åtminstone bättre nu. Jag blir tokig på den här hästen, men samtidigt kan jag inte sluta gilla henne. Hon har charm, attityd och ett jävla humör. Ena dagen går hon som en klocka, allt bara rinner på och hon går i en riktigt bra, hållbar form med mjukhet och elasticitet och en fantastisk power, och nästa dag går det såhär. Skit. Men det betyder bara att vi kan bli bättre, right?