Alltså, nej. Idag var inget sådan där grymt, fantastiskt och helt enastående pass. Hon var het och taggad redan från start, någon har minsann förstått det roliga i att ridas ut. Jag fick henne att skritta lugnt och ta ut stegen i skritten utan att spänna sig någotlunda, men när vi kom i höjd med banan gick det utför. Först ville hon verkligen inte följa banan, utan skulle promt svänga av mot sommarhagen. Vi hade vår tvist som jag red segrandes ur, och vi följde vägen och övergick sedan till trav. Hon var inte speciellt imponerd av mitt beslut att rida hitåt, -hon ville ju åt motsatt håll, och visade detta extra tydligt genom att inte vilja gå framåt, lägga in halter och sedan backa, samt "stanna upp" i traven. Jag drev på framåt extra tydligt och bestämt för att markera att här är det jag som bestämmer. Jag fick vid en del tillfällen lägga an tygeländen när hon bara blockerade mig, då jag inte hade spö, och det fungerade med positivt resultat. Till slut gav hon med sig någotlunda, och när jag kände att hon hade släppt efter, vände jag hemåt. Bättre att avsluta ett kortare, bra pass, än att bara traggla på "bara för att", och att hästen sedan tröttnar och tjurar ur.

¨

Som förväntat taggade hon till väldigt mycket på hemvägen. Hon blev riktigt het, och jag försökte rida henne i ett lagom tempo där hon arbetar igenom hela kroppen, omväxlat med en massa halvhalter, tempoväxlingar och övergångar för att få "tillbaka" henne. Jag fick inte riktigt den respons jag väntat mig, utan istället för att lugna sig, blev hon kort och hög i nacken och kastade huvudet mot handen upprepade även om jag hade den mjukaste kontakt. Jag tog ner henne till skritt och försökte få henne att gå rent utan att takta, och varierade detta med halter om vart annat. Detta upprepade jag otaligt många gånger, men det gick helt enkelt inte. Hon stressade upp sig något enormt, så till slut svalde jag stoltheten och hoppade av för att leda henne en bit. Hon tenderade till att resa sig, och då hon inte kunnat bli riden förut då hon bara rest sig, -och knappt kunnat haft sadel på sig så som jag uppfattat det-, så ville jag absolut inte vara där och peta och pilla på såret. När hon kändes lite lugnare och stabilare, hoppade jag upp igen och gjorde samma sak som tidigare, och nu gick det verkligen mycket bättre. Visst, hon var fortfarande något spänd, men kunde hantera stressen på ett helt annat sätt och hon kunde faktiskt lita och lyssna på mig. A och O. Jag joggade av henne utan problem, och skrittade sedan hem på långa tyglar. Hon behövde nog bara den där korta lilla breaken när stressen var som stört, för att förstå och inse att att det inte finns något att stressa upp sig för. Hon kunde lita på mig när jag hoppade av, klappade om henne och talade lugnt med henne. Jag tror det bara handlar om att hon måste ta med sig det upp på ryggen också. Hon blir mycket stabilare i sig själv när jag går på backen bredvid henne, det är när jag hoppar upp och hon måste "klara sig själv" hon blir lite osäker. Jag tror bestämt att det fattas lite självförstroende för hennes del, hon måste förstå att hon faktiskt kan klara av situationerna utan en Martina där bredvid. Träning -> rutin -> vana.