Åh, jag är så lycklig! Äntligen har jag fått sitta på en häst igen och fått träna! En vän skrev till mig att hon behövde hjälp med sina hästar, -självklart hugger jag på det direkt. Jag var dit idag och red 2 av hennes hästar, varav båda är gröna och fantastiskt roliga att arbeta med.

Först ut var valacken Jack. En maffig kille med stort huvud och varma ögon, en sådan där häst man liksom bara vill kasta sig över och krama hårt. Sockersöt verkligen. Jag uppfattade det som att han inte var jättemycket riden, utan mest har gått ute och blivit riden "rakt fram", men ägaren har verkligen lagt ner ett fantastiskt jobb sedan jag satt på honom senast vilket var när han kom i början av året. Jag red väldigt basic, försökte hitta en bra takt och tempo, och försökte finna liksidighet och jämnhet i kroppen. Ett hinder ställdes även upp vilket var en riktigt kul grej, tyckte Jack! Öronen pekade rakt fram och turboväxeln lades i. Jag gjorde så gott jag kunde i dressyrsadel med långa läder, och vi fick till fina språng. Efteråt fick jag även veta att han aldrig tidigare var hoppad, så han gjorde det verkligen med bravur! Han blev sådär lagom lycklig efteråt och bjöd sedan på en bockuppvisning, haha. Men det är ju klart att man ska få ha lite kul också! Det är tur man har balans i sådana lägen, annars hade det blivit kast med liten Tina! (:

Näst ut var ett ungsto som jag fastnade för så otroligt. En jättefin och känslig fröken som har lite svårt att acceptera ryttarens inverkan. Jag sattes först på lina, vi skrittade runt lite, övergick sedan till trav och eftersom det rullade på bra knäpptes jag lös. Eftersom jag fick veta att hon har svårt att acceptera tryck i bettet, red jag överdrivet mjukt och följsamt, krävde inte mycket utan nöjde mig med det lilla och varje framsteg under passet som dök upp. Jag red med små, små hjälper vilket gav en positiv och effektiv inverkan, och hon lyssnade noga och bra för enbart viktfördelning. Det är SÅ jag vill ha hästarna jag rider; uppmärksamma och känsliga. Det kändes verkligen jättebra, och jag tror det är en renrasig "Martinahäst". Faktiskt. Ägaren förklarade att "vi passade varandra som handen i handsken". Det värmer ett Tinahjärta så otroligt mycket. Sämre blev det inte av att hon förklarade att hon tyckte jag red bra. Tänk hur sådana små kommentarer kan betyda så mycket! Jag önskar att stoet gick hemma hos oss på betet tillsammans med dem andra, så jag skulle kunna träna henne dagligen. Drömmar, you know.. (: