Har du någon gång känt den där känslan av att det bara rinner på helt okomplicerat, när du känner att ni är sammansvetsade, fantastiska och oslagbara? Känslan av att leda ärevarvet och känna att allt slit var värt mödan, när lyckan är så total och du känner hästen tagga och busa under dig, eller den där obeskrivliga känslan av vinden i ditt hår och mot dina fötter när du barbacka, barfota och utan hjälm släpper hästen i galopp. När du lever fullt ut, utan att tänka på några som helst konsekvenser? Jag har känt det, och jag saknar det.

Jag saknar att träna, att uppnå mål och uppleva utveckling. Jag saknar att prestera på tävlingsbanorna, att galoppera längst de evighetslånga sandbackarna i skogen och att bara ha kul med min bästa vän. Det var 2 år sedan jag tränade senast. Visst, jag red in Dexter nu under våren, men han tränas inte på detta sätt ännu. Han är för ung, det kommer med tiden, men det känns just nu som en evighet bort. I snart 2 år har jag gått och längtat, väntat, drömt och saknat den tiden då jag åter igen kan få leva fullt ut igen. Jag har ibland hjälp andra med att träna deras hästar i ett försök att uppleva det jag saknar så, och det hjälper för stunden. Det är mitt smärtstillande mot den svällande saknaden i hjärtat, men så fort det tar slut och slutar verka, står jag där igen. Tom.

Jag har framtiden framför mig, jag har möjligheterna att finna det jag söker, jag jag kommer nå dit. Kanske inte idag, inte imorgon och kanske heller inte dagen efter det. Min häst är ung, och han skall få all den tid han behöver för att växa sig stark, det är ingenting jag kommer stressa fram i all hast för att tillredsställa mina behov och drömmar. Men jag längtar, så djupt och innerligt. Men jag har också en häst värd att vänta på.


Jag & Crackson, 2008 eller 2009.