Jag funderade länge på om jag skulle rida efter att Dexter fått skor på fötterna. Men hovis tyckte absolut att jag skulle prova de nya dojorna, och det tyckte ju jag själv också. Innerst inne! Han sa något i stil med "nu busar han väl järnet när han känner vilket fästa han får". OM han skulle vetat hur rätt han hade! Hästen var ju lite överallt när han blev varm i kläderna. I början var han som vanligt lite försiktig när han gick på grusväg. Det är ju inte så han haltar eller trippar fram såklart, då hade jag ju skott honom för länge sedan, men han blir lite kortare i steget. Men när han upptäckte att det inte fans några sträliga stenar han kunde kliva på längde han och sträckte ut sig mer. Härligt! På hemvägen var han väldigt framåt och busig. Hade han fått sin vilja igenom hade han satt  2 kilometer på 10 blanka sekunder, -jag betvivlar det inte! Svängde av vägen hemåt och red in mot banan. Då, när det inte var full fokus hemåt, blev han så jävla äckligt fin. Energisk, fokuserad och otroligt mjuk och elastisk. Det är galet vilken fin känsla jag fick till, den var underbar. Inte sådär "treåringsbra" utan "storpojkebra". Den känslan uppnådde jag inte ens med min tävlingsponny som låg stadigt på 70% i i majoriteten av alla sina starter! FANTASTISKT! Jag avbröt efter kanske 300 meter, ville avsluta med den där känslan. Klappade om i massor, hoppade av och ledde hem honom. Lite mer mmm i livet! Behöver jag nämna att jag var nöjd med passet?