Vi styrde mot Dammsjön under dagens pass. Det blev ganska kort, enkelt och simpelt. Jag ville ha en häst helt framme för skänkeln. Detta har blivit väldigt mycket bättre sedan han reds in. Då var han ofta segast i helaste världen, men i takt med utbildningen har han börjat förstå vad det hela går ut på.

 

Han svarade ganska dåligt på hjälperna i början av passet. Tog inte skänkeln direkt utan behövde en startsträcka för att ens komma igång i trav. Han brukar kunna vara lite seg i början av ridpassen, men som sagt, detta har blivit bättre. Han var idag även stretig mot handen. Detta berodde på att han inte var helt framme för skänkeln, det hela bliv mycket bättre i takt med att bjudningen växte, men släppte aldrig helt.

 

På hemvägen tände han till som vanligt. Börjar bli tjatigt att skriva det, haha! Det är som att gå från 0 till 100; från att vara så seg att jag vill hoppa av och lyfta fram honom, till att bara explodera. Detta gör ju att jag vågar gå på honom när han segar ihop, för jag vet att energin finns där, det är bara han som satt sig på tvären. Jag ska börja rida med spö på honom, även om jag är väldigt skeptisk till spön överlag. Dels för att han helt enkelt tjurar ihop totalt när jag lägger an spöt, det passar honom inte och han får en PMS-attack. Det kan ta en evighet att reda ut det och han är ofta tjurig resten av passet. Och dels för att jag anser att spön bara är en omväg runt problemet. Hästarna lär sig ofta att när man rider med spö, då gäller det, då är det allvar. Men när man sedan rider utan under träning, tävling eller whatever, så tappas gnistan och hästen är inte helt framme. Men spön kan såklart även vara positivt om det används rätt och vid rätt tillfällen, och inte användas "bara för att" och att man sitter och glider med spö i hand. Jag rider i princip aldrig med spö längre, jag kan inte minnas att jag haft ett i handen mer än två gånger i år? Och det är för att det inte behövs, helt enkelt. Men på unga hästar, eller de som bara ibland inte förstår, kan jag använda spö. Tex. när man ska lära hästen att flytta bakdelen, då hjälper jag till med ett dressyrspö att knacka lätt för att hästen ska få en "aha"-upplevelse. Jag tror ni förstår hur jag tänker?

 

För att återgå till passet gick det sådär även på hemvägen. Han var fortfarande lite stretig i munnen. jag ledde bara med mjuk hand för att få henom att slappna av och mjukna upp. Stundtals var han riktigt fin, och det är de stunderna jag får ta med mig från dagens pass. Livet med treåring, alltså. :)