Idag hade SSKRS klubbmästerskap och höll för ovanlighetens skull till i Lisselhaga ridhus.Nära och bra tyckte jag, och anmälde både Ella och Dexter. Ella som knappt befunnit sig på en ridbana under två års tid, och Dexter som bara är tre år gammal och just inriden. Men vi siktar på lite mer eerfarenhet i bagaget, tänkte jag. Vi åker ut och miljötränar och har kul. Skit samma om vi river alla hinder eller går på 40%, idag har det ingen betydelse alls. SSKRS hade valt att slå samman hopp- och dressyr KM på en och samma dag, och jag bestämde mig för att anmäla Dexter till 50 och 60 centimeter i hoppningen. Jag ville bara låta honom gå en klass, men anmälde till två ändå. Jag vet faktiskt inte varför. Ella anmälde jag till 70 och 80, lagom att börja med när vi inte hoppat på omkring två år. I dressyren skulle hon få gå en LB:1, även det kändes ..lagom? Påpekas bör att alla klasser, oavsett vilket program du väljer att rida, på slutet slås samman. Dvs. alla kan tävla mot alla oavsett nivå.

 

Mamma var världens sötaste och följde med mig till Lisselhaga. Det är en bilfärd på ca 5 minuter, det kan jag inte klaga på. Vi kom fram i lagom tid och började plocka fram hindermaterial till hoppningen medan hästarna stod kvar i transporten. Att stå kvar i transporten är det tråkigaste sem finns tycker de, men de stod som två änglar. Stolt matte!

 

Dexter var som eld och lågor när vi lastade ur. Snacka om att vara taggad och uppspelt. Hoppade, snurrade och studsade omkring mig. Jag hoppade upp ganska snart och då blev livet ännu mer latjolajban. Han reste sig riktigt högt och okontrollerat, varav ena gången var jag inte med alls utan fick kasta mig fram och hade ingen direkt balans. Men det gick bra ändå, som tur var. I ridhuset var vi omkring 5-6 ekipage som red fram samtidigt. Han gick lite bananas där också och skrämde ett stackars ponnyekipage vid ett tillfälle, och vid ett annat backade han in i ett hinder och red ner det, varpå en ponny blev rädd och slet sig. Suck. Men därefter skötte han sig riktigt bra  när han väl fick landa i situationen. Jag red inte fram mycket alls; travade något varv bara och hoppade inte ens fram. Banan fick bli framhoppningen! Det var schyssta hinder, några kluriga svängar då ridhuset är ganska litet, men det fungerade bra. Jag kände ingen press alls när vi red genom banan. Skrittade mellan hindrerna och de svåraste svängarna för att sedan trava mot hindrerna. Det ska vara enkelt. Jag vinner ingenting på att att flumrida. Dexter kopplade dock inte direkt hindrena med hoppning vid vissa tillfällen, utan stannade framför de flesta för att sedan hiva sig över haha. Han gjorde det bra och försökte i alla fall, men hans teknik gjorde att jag inte alltid hängde med till 100%. Men han verkade tycka det var kul, och hoppade när jag bad honom göra det. Vissa språng blev bättre än andra, men jag satte honom aldrig i någon jobbig situation, utan det var alltid enkelt för honom att lösa problemen han fick framför sig. MYCKET NÖJD!

 

Jag strök honom sedan från nästa klass. Fanns absolut ingen anledning att rida en till.

 

Det gick sådär. Hon var tungriden och något seg vid framridning. Lade sig i handen och kröp gärna inpå hindren. Fick ungefär samma känsla genom banan sedan, att hon inte riktigt lyssnade utan gjorde som hon själv ville. Jag kunde ha varit tydligare som ryttare och givit bättre hjälper. Nollade dock. Halvnöjd.

 

Mycket bättre här! Fick låna ett spö och petade på henne för att förstärka hjälperna vid framhoppningen och hon kom mer till sin rätt. Fick ett helt okej flyt genom banan även om jag vet att vi hade kunnat göra det bättre. Men vad var det jag skrev innan? Två års uppehåll? Jag får inte ha för höga krav! Nolla och nöjd Tina!

 

Efter en över en timmes vila var det dags för våran första start tillsammans efter att mina ponnyår tog slut 2010. Jag minns delar ur vår sista start, åh, minnen! Nu var hon galet stark och fruktansvärt pigg. Fruktansvärt är här en underdrift; det var som att rida ett X2000! Halvhalt efter halvhalt genom hela programmet, och samtidigt skulle jag försöka att rida program och hitta de bästa vägarna. Gick sådär. Svetten forsade av mig genom hela ritten och jag kände mig lite smått besviken efteråt. Vi hade kunnat göra det så mycket bättre. Jag hade kunnat lösa situationen mycket bättre. Varit mer noggrann och uppmärksam. Lätt att vara efterklok dock. Fick höra efter ritten att jag tydligen fått riktigt bra procent, jag blev ärligt förvånad! När jag sedan efter prisutdelningen fick se min procent förstod jag inte vad hon menat? På pappret stod 66,??%, i min värld är inte det bra haha! Bortskämd med procent sedan tiden jag och Ella faktiskt var trimmade? Oh yes! Med 66% ÄR ju bra, det vet jag ju, men det tog mig några sekunder att förstå det. Resultat: Vinst och klubbmästare för storhäst, dressyr!

 

Dexter 50 cm = Felfri

Cruella de Ville 70 cm = Felfri

Cruella de Ville 80 cm = Felfri

Cruella de Ville dressyr KM = 66,??% och Vinst

 

Nu efteråt, som alla andra gånger, förvandlas min besvikelse över till glädje. Jag inser att jag haft för stora krav på mig själv. Jag uppfyllde ju mina mål med råge; vi hade kul. DET var huvudsaken. Jag är skitnöjd och jävligt stolt över mina fantastiska hästar!

 

OBS. När jag skriver att jag är besviken är det mig jag är besviken på, inte hästarna. Det är aldrig hästarnas fel att en tävling går dåligt! Viktigt!