Idag blev det en uteritt i skogen. Äntligen! Med tolv miljoner reflexer bara för att försäkra mig om att folk inte kunde ta fel på oss och älgar for vi iväg. Dexter var otålig på att få komma iväg och hade minsann inte tid att stå stilla bredvid pallen. Nåja, han är ju trots allt bara en ivrig och arbetsglad treåring, tålamod kommer med rutin hoppas jag. Pappa ville ta några bilder på oss från taket vilket även det testade bebisens tålamod.

 

Efter en stund när vi kommit in på en grusväg står där längre fram en skåpbil samt en man som arbetar med någon vattenställning? Sååå farligt! Dexter stannade och blåste som en drake och var nog helt säker på att han skulle dö där en stund. Vi smög sakta närmare, men gång på gång stannade han, jag försökte få fram honom vilket resulterade i att han blev sur och slog mot skänkeln och trotsade. Det var ju farligt! Han backade även mot kostängslet som var på vår vänstra sida, sådant tycker jag är fruktansvärt otäckt. Det är sådan kraftfull ström på det, så får han sig en stöt får jag väl aldrig komma upp på ryggen igen. Till slut kom vi i höjd med bilen, men då var mannen precis klar och åkte innan vi hann förbi. Haha, åh! Dexter var varken spänd eller uppjagad efter situationen trots att vi hade delade åsikter och stod och krånglade i säkert 5-10 minuter.

 

I skogen var han såååå fin! Lite väl framåt kanske, men hellre det. Red på bett även idag, jag tror han trivs på det än så länge. Det var helt klart värt väntan! Red mot Dammsjön, och på vägen dit höll jag på att dö. Hjärtat stannade nästan. Jag är helt galet hundrädd, och vad ser jag inte om en rottweiler gå mot oss och en matte som, vad som lät som desperat, försökte kalla in hunden. Hon fick tag i den, höll den och jag red förbi. En kort stund senare hörde jag "neeej, kom tillbaka, kom tillbaka!". Jag vänder mig om och ser hunden komma rusandes mot mig. Dexter får smått panik, och jag trodde jag skulle få hjärtstopp. "Nu dör vi", tänkte jag. Matten ropade flera gången efter hunden, som just innan han nått fram till oss vände tillbaka. Och där stod vi stilla, vågade inte röra mig. Rör vi oss tar han oss, tänkte jag. När jag var säker på att matten höll i hunden, vågade jag fortsätta. Skakad och livrädd. 

 

Ritten gick hur som helst bra. Han släppte stressen fort, den rann av honom lika fort vi skrittade ifrån hunden. Bästa, bästa killen, honom kan jag alltid känna mig säker på! Han var pigg och framåt och hade bara galopp i huvudet. Tog fattningarna jättebra, även om han var lite ivrig. När vi red tillbaka var hunden borta, OM jag var nervös! Sammanfattat är jag jättesnöjd med passet, trots omständigheterna. :)