Idag blev det en uteritt för bebis del. Känns som en evighet sedan? Jag var såå sugen på att rida upp till skogen för att han bara skulle få rulla på i bra tempo, men jag vågade inte pga. jakten som pågår. Även om det där är naturreservat juat där jag tänkt rida, så väntar jag hellre en vecka än att i all iver bege mig ut och riskera min och hästens säkerhet. Jag påstår absolut inte att jägare är idioter som skjuter på allt de ser, men olyckor händer så lätt!

 

Det blev istället en tur runt banan för oss, för att sedan bege oss in i Solvarboskogen (en mindre skog vid bebyggt område) för att sedan komma ut på en åker. Denna åker användes som parkering till Solvarbo marknad och var helt perfekt att rida på. Inga gropar, ingen halka och underlaget var slätt, torrt och fint. Vi travade runt där och tog även galopp åt båda håll. Skitkul tyckte Dexter, han hade lätt kunnat hålla på så hela dagen! Han var så söt under hela passet, jag satt och slog mitt trött i smilgroparna och skrattade åt honom. Vi kommer i trav i ett ganska högt tempo och plöstligt dyker det upp farliga saker. Plastband runt träden, traktordelar och whatever, och han hoppar till/kastar sig för dem då de dyker upp ganska plötsligt, för att sedan bara fortsätta som ingenting med spetsade öron innan jag ens hunnit reagera. Han är så schysst och snällt, och ställer alltid upp även om han ibland kan bli lite sur. Han vill, och det betyder hela vätrlden för mig. På hemvägen var han eld och lågor. Han var så på och ivrig att han knappt kunna hålla reda på sina egna ben, och han var faktiskt riktigt het. Idag hade jag satt hacket ytterligare snäpper högre upp, dvs. det blir inte lika skarpt. Jag är jättelöjlig och får ibland för mig att jag kommer bryta nosryggen på hästen bara jag tar i tygeln, därför har jag satt hacket extra högt upp, just in case liksom. Och idag satt det överdrivet högt upp och han blev lite nonchalant helt enkelt. Han lyssnade, men ifrågasatte och var inte alls lika fin och känslig. Jag red in på en åkerkant där Dexter alltid brukar få galoppera innan jag sedan varvar ner honom, och detta vet han mycket väl. Jag hann knappt ge fattningen innan han for iväg som ett skott och gjorde en rad krumsprång för att sedan bara tugga mark och ösa framåt. För en stund hade jag noll kontroll. Jag fick lov att ta tag i honom ordentligt för att få stopp på min buse. Ögonen tindrade på honom och öronen var spetsade. "Vill mer, vill mer". För att se det från den positiva sidan så har han ju en positiv inställning till arbete och ridning i alla fall. Det var en svettig men lycklig kille jag sedan ledde hem sedan. Snutt.