Gårdagens ridpass blev kort och enkelt på en bebis som var överallt och ingenstans. Han började jättebra. Svarade snabbt på hjälperna och kom tillbaka så fort jag bad honom om det. Han kändes rent av superhärlig, verkligen så som jag vill ha honom. Snabb, kvick, mjuk och reglerbart explosiv. Efter ett tag kommer vi i höjd med ett gammal skjul längst en åkerväg. Jag tror jag har skrivit om detta tidigare, och det står trakortdelar utanför detta skjul som är Dexterätande. Och denna gång så åkte även en jättegrön traktor bakom skjulet fram och tillbaka. Dexter är verkligen trafiksäker; jag kan rida på smala grusvägar och få möte av bilar, släp, lastbilar, traktorer med och utan släp, fyrhjulingar och crossar. -You name it. Men nu blev det för mycket i huvudet för bebis. Han har alltid gått förbi skjulet tidigare även om det varit med viss misstanke. Han är väldigt nyfiken min kille, och även om någonting är farligt, vill han ändå gå fram och nosa. Men inte idag. Han gick bananas och hoppade och studsade, for runt 180 grader för att springa hem, småreste sig och var allmänt uppgiven. Jag pratade med honom, klappade och berömde så fort han tenderade till att göra rätt.  Han var inne i sin egen värld, men försökte i alla fall lyssna på mig. När han sedan gick framåt utan att bråka mot skjulet, berömde jag och vände sedan när JAG gav kommandot till det, Viktigt! Och nu gick det fort! Jag fick hålla honom för att han inte skulle sticka. Rida mycket och många övergångar och halvhalter för att få tillbaka honom på jorden. Vi kom sedan fram i galopp vilket han gjorde riktigt bra, även om han låg på något. Jag red tills jag kände att han lugnat sig och lyssnade till 110%. Red i samtliga gångarter och berömde massor.

 

Passet blev ganska kort tidsmässigt, men ändå väldigt lagom. Det var en lugn och fin kille jag hoppade av och ledde hem, -det är det absolut viktigaste efter att en häst varit uppspelt och stressad, -att avsluta bra med en positiv inställning!