Igår var jag till ridhuset med Dexter. Det gick sådär. Han var överladdad och busig, och jag tror inte att det var många sekunder under de första 10 minuterna han hade alla fyra hovar i marken samtidigt. Han var som ett popcorn och flög runt och sprattlade med de små benen. Det är inte lätt att vara bebis! Det var även ganska kallt den morgonen vilket gör honom mer laddad, samt att det rasade snö från taket och då de andra hästarna i ridhuset reagerade på det, var han tvungen att reagera tolv gånger värre. Fokuset låg på att försöka få honom att gå ut på fyrkantsspåret (det var ju läskigt eftersom snön rasat ner och låtit precis utanför), att inte dra iväg men samtidigt att inte säcka ihop. Ett pussel, helt enkelt. Introducerade skänkeln lite mer och önskade att han skulle flytta sig för den. Små steg i taget, och han börjar begripa lite vad det handlar om. Lade stora volter för att "lura ut" honom på spåret och forma honom för innerskänkeln - det gick bättre än vad jag trodde. Påpekas bör även att detta är ungefär tredje gången han är i ett ridhus sedan ...april? Maj? Så han gör det ju jättebra! Spändheten gjorde att han var något opåverkbar i munnen, men det kan jag leva med, det kommer senare. Huvudsaken är att han ändå lyssnar och förstår, resten kommer efter vägen. Passet blev dock väldigt kort, men då Dexter haft ganska dålig bjudning i ridhus tidigare kände jag att det var bättre att avsluta lite för tidigt när han är väl framme, än att dra ut på det tills han är trött och tycker det är tråkigast i helaste världen.

 

Jag måste även tillägga att jag var superbusig och skrittade av honom barbacka, och även provade att trava lite. Han är så cool Dexter. Jag tog sats och kastade mig upp på honom - och han bara stod där? Älskade bästaste vän!

 

R var för övrigt snäll och följde med och filmade oss. Några bilder blev även tagna. Samarbetar YT kanske jag lägger upp någonting här senare, om jag kommer ihåg. :)