Jag har känt det länge och nu får det vara bra. Jag börjatr tröttna på att folk bara tar min energi. Trött på sk. "haters" som bara önskar en olycka och tråkigheter, som bara kommenterar onödiga och spydiga saker men  aldrig ger någon positiv feedback. Jag VET att jag inte är totalt världelös inom ridningen och ridsporten. Det är bara att titta på alla resultat jag uppnått. På min egenuppfödda treåring som jag själv, helt på egen hand utan någon som helst hjälp från andra, ridit in och utbildat. Och gjort ett bra jobb med for gods sake. Jag ger mig själv credit för det, för jag vet att det är sant. Han är trygg och fin, han rids ut på ensam utan några problem, är mjuk och stadig, arbetar i en reglerbar form och litar på mig som ryttare. Då måste man gjort någonting rätt. Jag har ridit in fler hästar och haft hästar hemma i utbildningssyfte. Folk har litat på mig och bett mig utbilda deras hästar. För att få andra människors förtroende, så är man inte världelös. Tvärt om, man är nog kanske ganska bra. Jag är ingen egiost eller någon självupptagen person, och jag vill inte framstå som det. Jag är inte världsbäst på något vis, och kommer aldrig bli. Men jag vill inte heller framstå som nollan som bara sitter och tar andras skit, för jag är så förbaskat trött på det. Jag har alltid varit den som man kan svika, men som förlåter. Den som man kan utnyttja när det passar, men glömms bort mellan gångerna. Jag har bara accepterat, ställt upp för de jag trott var mina vänner och blundat för verkligenheten. Men nu, idag, ser jag inget syfte med bloggen längre. Jag ville dela, inspirera och utvärdera. Nå ut till andra människor och sprida idéer och möjligheter. Kunna hjälpa och ta hjälp. Men folk ser det bara som ett hot. Varför?

 

Bloggen kommer lösenordsskyddas inom ett par dagar, men jag kommer fortsätta blogga som vanligt. Den som är intresserad av lösenord; fråga efter det. För jag vet att jag har en stor del fantastiska, underbara och helt otroliga läsare. Hjärta till er!

 

* Det mesta har sett lika dant ut i snart 2 veckors tid. Dexter vilar och är sur. Pillar med allt och alla och har minus i tålamod. Snart får han komma igång igen, det känns underbart. Tänk att man hinner sakna ridningen så galet mycket på så kort tid? Jag kommer även rida mer på hacket. Han har börjat krångla lite i munnen den senaste tiden, han som annars är så mjuk och behaglig. Det känns som om det var nyss jag kollade honom i munnen, men det var för guds skull i mars! Dags snart igen, alltså. Tänkte även prova att variera bett, det kan mycket möjligt vara så att problemet ligger där också. Jag vill så gärna prova nova, men jag törs fortfarande inte. Tänk om det skulle gå av mitt ute i skogen!

 

* Jag söker jobb ungefär dagligen. Sitter på AF flera gånger varje dag och kollar igenom ledia tjänster och söker det jag finner intressant. Jag tog även en "sök-så-många-arbeten-du-kan"-dag och tog med mig en massa CV:n till kupolen och gick in på säkert 10 butiker och sökte. Även Biltema, ÖB och DS fick sig en omgång. Det är helt galet hur dött det är. För det första finns det nästan inga jobb alls, och de som sedan finns går åt fort som fan. Jag har sökt över 20-25 arbeten de senaste 4 månaderna. Vad gör man? Det är bara att se glad ut, fortsätta söka och hålla tummarna lite extra hårt. Någon gång måste man väl få något?

 

* Stallsituationen är sådär, men det var jag beredd på och hade inte ställt in mig på annat. Jag sköter in och upsläppen 9 av 10 gånger och försöker vara hemma samtidigt som mina föräldrar så lite som möjligt för att undvika bråk. Det känns bäst att hålla sig undan, skönt att jag kan vara hos Robert. Han har räddat mig så mycket. Jag bröt ihop lite lätt för ungefär en vecka sedan, och efter det har jag knappt satt min fot i Gustafs. Ganska skönt att Dexter vilar på så sätt, då behöver jag inte vara där längre stunder utan sköter bara in och utsläpp och få så chans att pussa och pyssla om honom dagligen. Det är även dels för att jag så intensivt söker jobb, så jag kan haråd att ha Dexter någon annanstans. Jag hoppas då på att min relation till mina föräldrar kan bli bättre, och jag slipper ha en stor klump i magen varje gång jag sätter mig i bilen mot Gustafs och känner mig totalt värdelös och oönskad.

 

* Min sadel är inte såld än. Det suger getpung. Jag har fått en massa svar från människor, men de bor närmast i Stockholm-trakterna och vill att jags ka skicka den, jag känner mig mindre sugen på det. Jag är rädd för att det ska bli något krångel eller missförstånd, det sista jag vill är att "lura" någon. Då är det bättre att de får möjlighet att prova den först och sedan köpa om det känns bra. Om någon där ute känner till någon människa som söker sadel, får ni gärna säga till eller hålla ett öga öppet.

 

* Mina matvanor är mindre bra. Idag åt jag en minimums till frukost. Det hörs ju bara på namnet att det är onyttigt som satan. Matlagningen sker på oregelbundna tider som anpassas efter hur Robert jobbar, jag går i skolan och när hästarna sköts om. Detta resulterar i att man håller på att svälta till döds mellan målen, och man vräker i sig mindre lämpliga mellanmål. Typ minimums.

 

Dessvärre känns det som om jag kan lägga det mesta av det var nyss skrivit på minuslistan. På pluslistan kan jag tillägga att jag har motivationen till att reda ut problemen, det är ändå betydelsefullt och väldigt positivt. "If you wanna make the world a better place, take a look at yourself and make a change". Michael J får avsluta dagens blogginlägg med en sann mening och något som har blivit lite av mitt livsmotto.

När jag ändå inte kan rida Dexter, får det bli stallmys istället. Det uppskattas av mitt lilla frö, -så länge han får all uppmärksamhet såklart! Under gårdagen hade vi mössprovtagning och jag lade även på ett dressyrschabrak för första gången. Han brukar försöka skaka av sig mössorna, eller rättare sagt, han gjorde så den enda gång jag provade en huva på honom. Haha, sötnöten. Enjoy bildbomb!

 

Jag önskar att jag kunde skiva och kasta ur mig allt. Alla tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Beslut som måste fattas, tårar som runnit och en massa bullshit som bara cirkulerar och aldrig landar. Jag orkar inte vara stark just nu. Det har bara varit så obeskrivligt mycket den senaste tiden, och de senaste 1-2 åren.

 

Bloggen får vila, jag kommer inte ha någonting vettigt att skriva om nu ändå på ett bra tag. Om mitt liv vore en smak, skulle det smaka bajs just nu!!!!

Idag får vi se om det hinns med ridning eller inte. Hoppas ju såklart, skulle vara skönt att få trimma i ridhuset, särskilt då min sadel åker iväg under veckan på provning som det ser ut. Om den säljs blir jag utan sadel i över 2 veckor. Men det kan sitta gott med ett litet break för Dexter, även om det känns som om pauser titt och tätt är det enda han fått av miljoner anledningar. Men det skadar inte på bebisar, det är många gånger nyttigt för dem, även om jag vill avsluta ett kapitel först istället för att avbryta mitt i pga av en pause. Men nu är det ju inte säkert att den blir såld. Det skulle ju vara lika positivt som negativt. :)

 

Ha en bra dag!

Vi styrde mot Dammsjön under dagens pass. Det blev ganska kort, enkelt och simpelt. Jag ville ha en häst helt framme för skänkeln. Detta har blivit väldigt mycket bättre sedan han reds in. Då var han ofta segast i helaste världen, men i takt med utbildningen har han börjat förstå vad det hela går ut på.

 

Han svarade ganska dåligt på hjälperna i början av passet. Tog inte skänkeln direkt utan behövde en startsträcka för att ens komma igång i trav. Han brukar kunna vara lite seg i början av ridpassen, men som sagt, detta har blivit bättre. Han var idag även stretig mot handen. Detta berodde på att han inte var helt framme för skänkeln, det hela bliv mycket bättre i takt med att bjudningen växte, men släppte aldrig helt.

 

På hemvägen tände han till som vanligt. Börjar bli tjatigt att skriva det, haha! Det är som att gå från 0 till 100; från att vara så seg att jag vill hoppa av och lyfta fram honom, till att bara explodera. Detta gör ju att jag vågar gå på honom när han segar ihop, för jag vet att energin finns där, det är bara han som satt sig på tvären. Jag ska börja rida med spö på honom, även om jag är väldigt skeptisk till spön överlag. Dels för att han helt enkelt tjurar ihop totalt när jag lägger an spöt, det passar honom inte och han får en PMS-attack. Det kan ta en evighet att reda ut det och han är ofta tjurig resten av passet. Och dels för att jag anser att spön bara är en omväg runt problemet. Hästarna lär sig ofta att när man rider med spö, då gäller det, då är det allvar. Men när man sedan rider utan under träning, tävling eller whatever, så tappas gnistan och hästen är inte helt framme. Men spön kan såklart även vara positivt om det används rätt och vid rätt tillfällen, och inte användas "bara för att" och att man sitter och glider med spö i hand. Jag rider i princip aldrig med spö längre, jag kan inte minnas att jag haft ett i handen mer än två gånger i år? Och det är för att det inte behövs, helt enkelt. Men på unga hästar, eller de som bara ibland inte förstår, kan jag använda spö. Tex. när man ska lära hästen att flytta bakdelen, då hjälper jag till med ett dressyrspö att knacka lätt för att hästen ska få en "aha"-upplevelse. Jag tror ni förstår hur jag tänker?

 

För att återgå till passet gick det sådär även på hemvägen. Han var fortfarande lite stretig i munnen. jag ledde bara med mjuk hand för att få henom att slappna av och mjukna upp. Stundtals var han riktigt fin, och det är de stunderna jag får ta med mig från dagens pass. Livet med treåring, alltså. :)

 

Jag funderade länge på om jag skulle rida efter att Dexter fått skor på fötterna. Men hovis tyckte absolut att jag skulle prova de nya dojorna, och det tyckte ju jag själv också. Innerst inne! Han sa något i stil med "nu busar han väl järnet när han känner vilket fästa han får". OM han skulle vetat hur rätt han hade! Hästen var ju lite överallt när han blev varm i kläderna. I början var han som vanligt lite försiktig när han gick på grusväg. Det är ju inte så han haltar eller trippar fram såklart, då hade jag ju skott honom för länge sedan, men han blir lite kortare i steget. Men när han upptäckte att det inte fans några sträliga stenar han kunde kliva på längde han och sträckte ut sig mer. Härligt! På hemvägen var han väldigt framåt och busig. Hade han fått sin vilja igenom hade han satt  2 kilometer på 10 blanka sekunder, -jag betvivlar det inte! Svängde av vägen hemåt och red in mot banan. Då, när det inte var full fokus hemåt, blev han så jävla äckligt fin. Energisk, fokuserad och otroligt mjuk och elastisk. Det är galet vilken fin känsla jag fick till, den var underbar. Inte sådär "treåringsbra" utan "storpojkebra". Den känslan uppnådde jag inte ens med min tävlingsponny som låg stadigt på 70% i i majoriteten av alla sina starter! FANTASTISKT! Jag avbröt efter kanske 300 meter, ville avsluta med den där känslan. Klappade om i massor, hoppade av och ledde hem honom. Lite mer mmm i livet! Behöver jag nämna att jag var nöjd med passet?

 

I onsdags fick Dexter skor. Tänk, min lilla bebis är påväg att bli stora killen! Skor runt om och brodd såklart. Avvaktade med sulor på hovslagarens rekommendationer. Jag litar på honom, han vet hov bra mycket bättre än mig, och är även duktig och noggran. Så jag ser ingen anledning till att inte lita på hans omdöme.

 

Sjäva proceduren gick jättebra. Hovis frågade tom. om jag tränat med att slå över hoven innan, och det har jag ju ...när han var ettåring senast. Men det satt minsann i. Jag fick mycket beröm över min snälla kille, det kändes bra i hjärtat. :)

 

Dåligt med tid och motivation. Kommer tillbaka imorgon! :)