Nu kommer äntligen bilderna! Jag har krånglat massor med att få upp dem på olika datorer till och med, men blogg.se har verkligen inte velat samarbeta. Men nu är de här!

 

Jag vill bara påpeka att jag nu bjuder på mig själv här. Som jag redan förklarat gick passet lite varierat, -från att Tequila och jag haft väldigt olika åsikter om saker och ting i början, till att det började släppa åtminstone något mot slutet och jag fick emellanåt till en riktigt bra känsla.  Jag vill även påpeka här att jag medvetet rider med låga, något breda händer. Detta för att hjälpa henne ska sig neråt, istället för att bli "stum och hög". Jag är inte perfekt, har aldrig varit och kommer aldrig bli. Fotograf till samtliga bilder är Robert Jakobsson. Tusen, tusen tack för det, det är guld värt!!

 

I början hade vi lite svårt att komma överrens om vem som bestämde och vem som var "ute och red med vem".
Då kan de minsann se ut såhär:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag fick Dexter enbart lasttränas istället för att åka till ridhuset och jobbas, till min mammas stora förtret. Hade hon fått som hon ville skulle han gå 8 dagar i veckan, 4 timmar om dagen. "Det kommer inte bli någonting av honom", har hon minsann förklarat för mig ett antal gånger. Haha, åhhh, hur som helst. Min bror behövde skjuts till Borlänge (ca 2 mil från stallet), så jag slog två flugor i en smäll och skjutsade in honom med en Dexter där bak som fick komma ut och åka lite. Han gick i princip raka vägen in i transporten idag, det tog inte längre än 2-3 minuter. Duktig kille! Han stod snällt också, men var lite svettig när han lastades ur hemma sedan. Han såg dock inte alls stressad ut på något vis, men är man lite osäker på det hela +att transporten inte är alltför väl ventilerad, blir man lätt svettig. Påpekas bör att jag både lastade i och ur helt själv, av någon anledning går det alltid mycket enklare då? Jag spolade honom i stallet, och så fick han gå tillbaka ut till hagen för ett pusskalas med Tequila. Nöjd matte!

Som planerat fick fröken följa med till ridhuset idag. Det kändes fint att kunna åka dit nu när jag har tillgång till bil igen (jag lånar pappas, vilken är den enda med drag och eftersom min familj varit bortresta har jag ej kunnat ha bilen). Hon tvekade lite vid lastningen, men ingenting mer än så. Slog lite den första minuten, men lugnade sig sedan. Jag kör så sakta och fint att jag nästan får P-böter i kurvorna, allt för att hästen ska stå bra! Jag fuskade lite och sadlade henne innan avfärd. Jag är egentligen emot det, då hästen kan fastna eller på annat sätt skada sig, men å hon varit något spänd på gången, visste jag inte hur hon skulle vara när vi kommer till en helt ny plats, därav den lilla fulingen.

 

Ridningen gick sådär. Hon visste precis vad hon ville, och vad hon inte ville. Hon var inte sen med att protestera, men här, inom inhägnat område, vågade jag gå på henne betydligt mycket mer, då hon inte  stressade upp sig på samma sätt som när vi är "ute" och rider. Jag fick uppleva bocksprång, krumsprång och allt där emellan. Men stundtals kändes hon ändå ganska okej, och ju längre i i passet vi kom, efter mängder av tvister, började det sakta släppa och hon kom allt mer tillrätta. Det känns som om jag hittade några ytterligare knappar på henne idag, även om det är en hel bibel kvar att förstå och lära sig. Idag vågade jag verligen säga åt henne på skarpen, utan att vara rädd att det skulle slå över för henne där hon blir osäker och att hon inte kan ta det. Men de stunder hon kändes fin, kändes hon hur trevlig som helt. Hon är otroligt utvecklingsbar och kommer kunna hävda sig i högre klasser med rätt träning, det tror jag bestämt. Hon har potentialen, huvudet och humöret. Det gäller bara att få henne över på min sida!

 

Bilder kommer under morgondagen!

 

Vad kul att någon tog sig den lilla tiden att svara! Fler bilder kommer, fick några fotograferade idag på mig och Tequila under vår träning i Lisselhaga, så det är på G minsann! Tequila är lite av allt tror jag. Som jag uppfattade det och om jag minns korrekt, så har hon arab, fullblod, varmblodig ridhäst (halvblod) och quater i sig. Så hon har alltså galopp, dressyr, distans, hoppning och westernblod i sig. Hon har ju anlag för att bli vad som helt, tror jag minsann!  Hon är kanske runt 155-156 i manken någonstans. Om jag skulle tänka mig att köpa henne var bestämt en mycket klurig fråga. Jag är galet inne på att köpa mig en ytterligare unghäst, och jag kommer ta en seriösare fundering på det i höst, när jag vet hur det blir med skolan, om jag kommer in eller inte. Annars måste jag söka arbete, såklart. Anser jag att jag kommer ha en god ekonomi tillräckligt stor för att kunna köpa mig ytterligare en häst för ett X antal tusen, samt försörja 2 hästar och en Martina, så då slår jag till. Jag vet ännu inte hur det blir med Dexter, och hur jag gör med honom då jag inte klarar av att vara kvar i det stall han står i nu. Men det mina vänner, är en annan historia. Men Tequila känns som en trevlig, utvecklingsbar och fantastisk häst, så ja, om hon var till salu och jag skulle känna att jag hade råd så skulle jag ta en rejäl funderare.

 

 

 

Nu väntar en tripp till Lisselhaga med mina småttingar! Första gånger jag rider Tequila på bana, och Dexter har inte varit där på länge. För hans del blir det ett kortare, lättare pass. Det är främst lastträningen jag är ute efter. Jag hoppas det kommer fungera bra, för båda hästarnas del!

Efter några dagar av riktigt superväder är regnet på gång igen. Jag blir så ledsen. Hela sommaren har regnat bort. Eller förresten, -vilken sommar? Har den ens börjat? Jag kan nog räkna på mina 10 fingrar hur många gånger det varit sol under hela sommaren här i Dalarna. Tråkigt, tycker jag bestämt. Riktigt tråkigt. Jag hoppas innerligt att det vänder nu, och att vi kanske kan få lite sol under den lilla del av sommaren som nu består, och kanske få en riktigt fin höst? Snälla, snälla gud där någonstans i himlen, jag ber dig!!

Jag snubblade över information om att Biltema tydligen hade jättebra, sköna och prisvärda hjälmar. Jag kunde såklart inte motstå att åka in till Borlänge för att kolla. Jag har hört sedan tidigare att dem skall ha fått in hästutrustning, och jag var såklart både förväntansfull och nyfiken. Men besvikelsen slog till när jag möttes av ett knappt utbud av fåtalig utrustning. Och hjälmen, -tja, den var inte mycket att skryta om. Jag känner mig verkligen inte kräsen just nu på vilken hjälm jag väljer att införskaffa, men nej, alltså.. Nej, tack. Det var ingen Martina-hjälm helt enkelt. Jag får prova Hööks hjälmar när vi åker dit. Det var tal om att vi skulle dit eventuellt nästa vecka då vi är i behöv att saker från IKEA, då kan man ju faktiskt passa på att smita in på Hööks. Dumt annars, kan jag tycka!

¨

Aubiose fick även dem ett besök. Kollade på hjälmarna även här, trots att jag redan vet vad de har för utbud. Hittade ingenting som tilltalade mig direkt, utan gick snart vidare för att utforska resten av butiken. Tänk att varje gång man är in där så är det som julafton!! Jag är egentligen i behöv av ett par nya handskar och ridstrumpor också (tänk att man alltid är i behov av allt exakt samtidigt. Det blir superdyrt!!) men jag avvaktade. Jag låter hålen i dessa bli lite större först. Snart kommer hålen vara så stora att det inte finns någon strumpa eller handske kvar. DÅ är det dags för nytt!

Det är ganska svårt att fundera fram ett vettigt upplägg för fröken, eftersom jag inte vet riktigt hur länge jag kommer ha henne hemma. Men min tanke är denna, att rida och arbeta henne på bana 3 dagar i veckan ungefär, med många och mycket övningar där hon skall lyssna noga och uppmärksamt på mig. Jag bestämmer. Hon skall acceptera mina kommandon, även när hon tjurar ihop. Hon skall kunna lösa situationer som uppstår utan att brusa upp och stressa upp sig, det slutar bara med kortslutning där hon blir okontaktbar. Hon skall få komma ut på promenad för hand, gärna dagligen med ledarskapsövningar där hon lyssnar och respekterar mig. Repetera, repetera, repetera. Jag skall försöka få någon med mig när jag rider ut, som kan gå med henne i lina och driva på om/när det behövs, och som kan lugna henne hon hon brusar upp. Hon skall lära sig att förstå, lyssna och acceptera piloten utan att tjura ihop och bråka. Och jag tror på att detta skall ske intensivt. Hon är ung, ja, men jag tror hon behöver detta, att bara upprepa, upprepa och upprepa gång på gång tills det blir en vana. Hon är dominant och hon vet det, -och hon utnyttjar det. Det handlar bara om att vinna respekten.

Ni vet sådana där dagar då ingenting fungerar? Bra. Idag var en sådan dag. Hon var fantastiskt duktig i stallet, sadlingen fick jag inte ens en reaktion på och uppsittningen var super. Vi skrittade iväg från stallet och red påväg mot banan, inga problem. När vi kommer ungefär 5-600 meter och var i höjd med sommarhagen, vände plötsligt allt det där bra till något negativt; -hon ville inte gå mer. Hon tjurade ihop när jag bad henne gå framåt, hon ville ju tillbaka till hagen! Jag fick henne framåt ändå efter lite om och men, och svängde in på den väg vi skulle åt. Efter ett 50-tal meter började hon krångla igen, men jag var snabb på henne varje gång hon ville bryta av, men efter ytterligare en stund gick det inte mer. Hon kastade sig runt, slog upprepade gånger med huvudet och verkligen vägrade. Jag hade denna gång med mig ett hoppspö som jag provade att lägga an fram (jag rider som sagt i princip aldrig med spö, och har aldrig provat detta på Tequila, därav känner jag inte till någon reaktion), och det var inte populärt. Hon tjurade ur även mer nu, och hoppade jämnfota vid minsta beröring. Det slutade med att jag fick lov att hoppa av och leda henne en bit eftersom hon var totalt opåverkbar, och det sista jag vill är att hon ska börja resa sig eftersom hon haft så mycket problem med detta innan. Jag satte upp igen och provade åter att få henne att gå framåt. Ingen respons och samma resultat som innan = stressad, tjurig, opåverkbar och okontaktbar. Jag provade allt. Från att vara väldigt konsekvent, till att vänta ut henne och mötas halvvägs. Ingenting fungerade, hon totalvägrade framåt och när hon började småresa sig, -då fick det vara bra, jag hoppade av och ledde henne. Jag hade då försökt få fram henne i 20-30 minuter, och vi hade inte kommit längre än 100 meter. Jag har aldrig aldrig aldrig aldrig gett upp förut, och det smakade förbannat bittert att behöva göra det. Men vad skulle jag gjort? Vad är det för vits med att storbråka med en häst som redan innan varit osäker i ridningen och inte kunnat blivit riden för att hon rest sig, och hur mycket värt är det då om jag river upp detta sår så hon står på ruta ett igen? Och hade jag försökt vänta ut henne, -tja, då hade vi stått där än.

¨

Jag avslutade med att sitta upp på henne hemma i en av våra hagar på gården. Jag ville sitta upp och avsluta passet på en lugn häst, det är väldigt viktigt för mig. Hon var fortfarande motsträvig, men lyssnate åtminstone bättre nu. Jag blir tokig på den här hästen, men samtidigt kan jag inte sluta gilla henne. Hon har charm, attityd och ett jävla humör. Ena dagen går hon som en klocka, allt bara rinner på och hon går i en riktigt bra, hållbar form med mjukhet och elasticitet och en fantastisk power, och nästa dag går det såhär. Skit. Men det betyder bara att vi kan bli bättre, right?

Jag har funderat lite över hur jag skall gå tillväga med min lilla kille. Under igångsättningen gick han ganska mycket, och gick ungefär 4 dagar i veckan där jag repeterade vårens inridning. Jag lade upp det ganska intensivt, för att få hela repetionen ganska "samlad" och effektiv. Nu när jag känner att vi är ikapp, tänkte jag att han skulle få det lite lugnare, och faktiskt få i stort sett vila fram tills hästarna stallas in igen. Jag har känt att han varit ganska trött under hela sommaren. Min gissning är framför allt att detta beror på att han dygnar ute, det tar på dem. Men även eftersom han går med andra unghästar, där dem tillsammans busar och leker under dagarna. Jag har märkt en enorm skillnad på honom under betestiden, jämnfört med tiden då han står installad och bara går med tant Ella i hagen. När han får gå på bete och "vara häst" med sina unga kompisar blir han obeskrivligt mycket lugnare i sig själv, han kommer till ro och han är som ett lamm att hantera. han får avreagera sig och göra av med sin överskottsenergi på ett naturligt sätt med sina kamrater. Under vinterhalvåret är det tvärt om, då kan han vissa stunder nästan vara snudd till ohanterbar där han skuttar fram och busar omkring när man hanterar honom eftersom han helt enkelt inte kan göra sig av med sin överskottsenergi på annat sätt än när han får komma ut med mig.

¨
Det jag försöker säga med detta är att han ska få ta det lugnt fram tills dess att han stallas in, eftersom han är trött helt enkelt. Visst, det kan vara till stor fördel i ridningen av min vanligtvis så spralliga skitunge, men det känns ovärt att försöka få ut någonting av en redan trött 3-åring. Han får gå någon gång ibland, mest för att hålla ridningen aktuell, men inte mer än så. Vi kommer igen i höst!

Jag söker en vantelationshjälm. Jag har kikat på Aubiose, men hittar ingenting jag direkt gillar. Har även kollat på Hööks, och jag skulle faktiskt kunna tänka mig LAMI-CELL-hjälmen eller Coolmaxen. Ingen av dem är särskilt snygga kan jag tycka, men just nu känner jag att komforten får gå före. Jag håller på att koka huvudet av mig i min hjälm, +att den är för liten, så jag får ofta ont i huvudet efter några minuter. Har du något tips på någon prisvärd, skön, lätt, ventelationshjälm? Den behöver varken vara dyr eller se något speciellt "wow" ut.

¨

Superduper dövarm!!

Se där, nu har jag gjort det igen. Beställt hem såna där saker jag egentligen inte behöver, men så innerligt vill ha. Träns, talar jag om såklart! Jag hittade 2 stycken på Hööks som jag bara inte kunde låta bli, samt ett par rundsydda tyglar, men det var inte bara onödigheter som följde med i beställningen. En extra uppsättning av reflexer klickades hem också, jag tror bestämt inte att man kan ha för mycket av det.

¨

2 täcken väntar jag också hem, 2 Amigo-täcken från stromsbergsgard.se. Ett ofodrat regntäcke, och ett 250-grams. Jag har aldrig provat Amigo förut, men hoppas innerligt att de ligger bra. Jag avskyr djupt att köpa täcken, dels för att det är allmänt tråkigt och att Dexter ständigt vuxer ur sina, men främst för att jag aldrig hittar någonting som passar. De flesta har varit för stora i bogen och hängt som tält på min lilla häst. Men Amigo betyder ju "kompis", och kompisar är ju alltid bra, eller hur? Så det här måste bli kanoners! Jag tror även inte att han växer så fasligt mycket mer, han har länge varit väldigt färdig och klar i kroppen, och växte vid 2 års ålder om båda sina föräldrar och ligger nu runt 157. Mamman är alltså ponny, och är pappan 155 i manken, så han skjuter nog inte iväg något mer åt något håll, tror jag. Men ännu törs jag inte lagra på mig en drös täcken, man vet aldrig!

Denna dag hade jag som mål att ha en häst som var totallugn med uppsittningen, och som inte alls brydde sig om att jag sadlade. Success!! Jag böjade i stallet med att hantera henne med ett schabrak. Kastade på det, kastade runt det  och drog det över hela henne ganska "hårthänt". Hon har egentligen inga större problem med att bli sadlad eller uppsutten på för den delen heller egentligen, men hon kan bli lite irriterad och orolig vid sadling och vandra runt på gången, samt att hon gärna vill ha lite bråttom iväg vid uppsittning och kan ha svårt att stå stilla. Man vill ju ut och springa och ha skoj, såklart! Jag lade därefter på sadeln när hon inte längre brydde sig om schabraket, och lade på, tog av, lade på, tog av etc. tills hon inte brydde sig mer, utan lät mig hålla på. Jag spände därfter gjorden, och på detta fick jag inte den mista reaktion. Duktig tjej! Jag lät det vara då eftersom det gick så bra, och gick därefter ut för att sitta upp. Min numera ganska hästintresserade och duktiga pojkvän fick hjälpa till och hålla i Tequila i longerlinan som jag fäst henne vid. Jag tror absolut inte att den behövs, men eftersom Tequila inte är min häst och jag inte vill riskera någonting i onödan, kändes linan som en jäkligt billig försäkring om någonting skulle hända. Jag satt upp, fick henne att stå tilla, berömde och hoppade av, och upprepade det flera, flera gånger. Till en början blev hon något vissen på mig när hon inte fick gå iväg, och visade detta genom att istället för att stå stilla backa mot skänkeln och slå med huvudet, men efter att vi upprepat proceduren ett antal gånger släppte det väldigt fort, och när hon accepterade mig och mina kommandon, gav jag mig, berömde i massor och gick tillbaka till stallet. Ingen ridning alltså, ibland är det bara den absoluta grundläggande träningen som behöver putsas på. Denna gång var fallet så!

Jag red ut tillsammans med en vän, jag på Dexter och hon på Ella. Jag hade världens beslutsångest vilka hästar jag skulle ta med ut, och vilka som skulle få ut av det mest. Lotten föll slutligen på Ella och Dexter, även om jag gärna hade sett att Dexter fått vila. Det blev nog bra som det blev ändå, även om jag skulle vilja ha sällskap med Tequila upp till skogen någon gång, men det får bli framöver. Hästarna fick gå mot lilla Solvarboskogen, det kändes som en bra plan. Jag hade tidigare världens bästa ridväg där, där man rider igenom "skogen", och kommer ut i en annan, större skog med fantastiska sandvägar. ...men vi kom inte så långt! Jag tappade bort mig totalt, det märks att jag aldrig rider i Solvarbotrakterna länge. Det blev en knasig väg utan någon plan i ridningen alls. Det blev en ganska lång tur för Dexter som brukar gå som absolut längst 40-minuterspass utomhus inklusive fram och avskrittning. Det blev mest skritt, men en kortare trav och galopp mot slutet. Planlöst och totalt kravlöst, såna pass är sköna dem också, faktiskt!

Inaktiviteten beror på att det varit mycket att göra och att hinna med, helt enkelt. Hästarna som skall skötas om, en del ärenden som skulle uträttas och en pojkvän som fyllde 25 idag. Det har vankats kalas här hemma som jag bakat tårta till, den blev faktiskt riktigt ätbar även om jag inte alls är något fan av jordgubb. Där ser man! Men nu är jag tillbaka! Hästarna har fått vila från arbete idag, vilket ändå var ganska lägligt med tanke på det väldigt varma vädret, det märks på det att de är trötta. Nya tag imorgon!

Ella och Dexter är motionerade och klara, bara Tequila kvar. Funderar starkt på att bara träna lite "grundjobb" idag och inte rida något. Arbeta med uppsittning enbart, det behövs. Hänga, klänga, sadla på och sadla av i omgångar och hoppa upp och ner tills hon inte bryr sig längre, det får bli dagens mål. Och sedan nöta det varje dag, om och om igen. Träning -> rutin -> vana.

Jag är så trött att jag håller på att gå döden till mötes. jag har en uteritt planerad med lite trevligt sällskap imorgon/idag, och jag har ännu inte planerat hur hästarna ska gå riktigt. Kuk. Antingen ska jag rida den eller den, och så får hon rida den eller den. Det blir nog bra det, annars löser det sig nog. Godnatt!

Fröken fick gå ett kortare pass med bara fokus på att ha henne med mig, ha henne uppmärksam och lydig. Redan innan vi hunnit iväg kom tvist nummer ett, = stå stilla och vara trygg med uppsittning. Idag ville hon iväg direkt och hade minsann inte tid med en Martina som ville upp på ryggen. Varje gång hon försökte gå iväg, stannade jag upp, backade henne och började om. Gång på gång på gång. Det var ingenting som direkt imponerade på fröken, men jag kom till slut upp på en häst som åtminstone stod någotlunda stilla, om än spänd. Det är något vi får jobba på, en sådan basic grej ska sitta som berget innan jag lämnar ifrån mig henne! Se där, nu fick vi ett mål att uppnå!

¨

Ridpasset var kort och simpelt, och gick helt enkelt ut på att hon skulle lyssna och vara uppmärksam på mig och mina signaler och kommandon, istället för att bara sätta sig emot och vägra. Vägen bort från stallet var den kluriga biten, det är då hon ska ställa sig på tvären och inte vill gå framåt. Vi hade våran tvist där jag fick klura och ibland ryta till lite, och så släppte det tills nästa tillfälle. Nästa gång ska jag prova att ha med ett kortare spö, bara för att kunna markera lite extra. Jag använder mig mycket sällan av spön över huvud taget, men just i detta fall tror jag det kan vara till nytta. Lägga an det fram om hon bara ställer sig emot, backar och kastar med huvudet. Bättre att säga till en gång ordentligt än att sitta och småmjäka hela tiden. Jag hoppas hon kan ta det, hon är som jag säkert beskrivit tidigare väldigt känslig på så många vis, men samtidigt är hon "stoig" ovanpå det. (Jag hatar att generalisera, men ni förstår hur jag menar?). Man får stryka lite medhårs, samtidigt som man får vara ganska konsekvent. Linjen mellan dessa känns ibland hårfin, jag får nog helt enkelt prova mig fram och lära mig henne.

¨

Passet gick hur som haver bra, jag är nöjd. Lite protester och skiljda åsikter i början, men det släppte eftersom och på väg hemåt blev det lite motsatt effekt; då ville hon bara framåt och inte bakåt. Protesterade något när jag ville göra dödstråkiga halter, men hon fann sig åtminstone i det när hon insåg att hon var tvungen att lyssna på mig. Men för att sammanfatta passet så gick det helt okej, jag är nöjd. det finns ju mycket att jobba med, vi måste lära oss varandra och vi måste lära oss att kommunicera; -det är ungefär där det hela brister. Jag har inte suttit på henne många gångar alls, och jag ser detta som en fantastiskt rolig chans och möjlighet att utvecklas!

Han fick gå ett 10-15 minuters barbacka-pass, egentligen ingenting att berätta eller tala om. Han fick ju under gårdagen prova på att hoppa under ryttare, andra gången i livet och gjorde detta med bravur. Därför ville jag inte pressa honom idag, utan det fick bli ett kort, enkelt och kravlöst pass. Jag måste bara tillägga att han är fantastiskt mysig att sitta på barbacka! Detta var andra gången jag provar detta, och precis som med allt annat under hela inridningen så var det inte några konstigheter alls, det var bara upp och rida. Jag intalar mig själv att jag har gjort ett riktigt bra grundarbete med honom, med tanke på hur trygg han är i all typ av hantering och i sig själv. Något måste jag ju ha gjort rätt i alla fall, kan jag tycka! Det enda nämnvärda från dagens pass är egentligen att han plockade lite med bettet då och då, som om det var någonting som störde honom. Jag kontrollerade efteråt att allt var som det skulle, så han inte kommit över med tungan eller att bettet satt knas, men allt såg bra ut. Han var i övrigt mjuk och fin. Nu får han vila i några dagar, då han känts lite trött i huvudet. Det märks verkligen tydligt på dem när de dygnar ute, de blir mycket tröttare och lite mer "off". Jag hade gärna ställt in dem någon natt ibland, men det är lite träligt när man har 3 hästar och bara 2 boxar, = någon måste gå ute själv. Men det löser sig på något sätt!

Känslan som uppstår när man på natten går till hagen och ser sin häst ligga och sova. Man smyger sig fram, lägger sig bredvid mot hans varma kropp, och han lägger sitt huvud i din famn, blundar och somnar. Den känslan får mig att inse att det här, det är var livet går ut på. Att ta hand om sina små, sina nära och sina kära, se dem växa upp, uppleva livets alla mirakel och att faktiskt känna sig älskad tillbaka. Att jag inte har möjlighet att resa bort som jag behagar, att jag måste gå upp en timme tidigare än planerat på morgonen för att hästarna ska ut, att jag måste ta hand om dem och natta dem på kvällen, det är inte något jag gör för att jag måste, jag skulle kunna strida för att få göra det. Jag bukar säga att jag alltid har otur, jag slår mig, jag förlorar kroppsdelar och jag är alltid den som lyckas göra bort mig. Men vem är egentligen lyckligt lottad, om inte jag? Det undrar jag bestämt.

Något som jag har fått världens förkärlek till numera är färgen röd. Den där riktigt klarröda, jag tycker den är så härlig! Jag ska bestämt ha en röd "rand" på mitt framtida Mias-schabrak, jag tror det skulle bli dösnyggt på Dexter. Tequila får dock bestämt inte låna det, skäckar ska enligt min mening inte ha för mycket färger, glitter och annat krimskrams, det blir för mycket åt ögat tycker jag, och särskilt inte på en rödskäck. Men smaken är som baken; -delad. Vilket ju är tur, annars skulle världen vara oförskämt tråkig. Svarta detaljer skulle hon passa i, det är så läckert med svart till röda hästar. Mmmm.

 

Jag sitter och klurar lite på en beställning till Hööks för övrigt, dock ska jag vänta med den tills de släppt nya kollektionen. Jag är lite nyfiken på den faktiskt! Jag tror det finns träns som passar mig i smaken, men det börjar minsann bli lite trång i sadelkammaren nu, trots rensning. Jag får nog allt se över det där. Jag skulle behöva ett nytt rum/förråd där jag kunde hänga upp alla schabrak, täcken, träns mm. En "walk-on-closet", fast istället en "walk.in-sadelmmare". Naaaajs!

Efter att ha ridit Dexter och Tequila kändes Ella ...väldans liten? Då är ändå ingen av dem andra över 160! Passet på Ella blev väldigt enkelt. Som jag skrivit tidigare är Ella knappt sutten på under 2 års tid, och har verkligen tappat alla ridmuskel. Dexter är mer maskulin än vad hon är, om sanningen ska fram. Hon kändes lite stel och stark, lite som att rida en sågbock nästan. Jag ställde henne mycket i skritten. Gjorde övergångar, tempoväxlingar och öppnor åt båda håll. Jag försökte lossa henne i sidorna, och lyckades över förväntan. Traven var väldigt springig till en början, där hon blir mer uppåt än framåt, så jag försökte få henne att vila på steget och komma igenom med kroppen. Hon är så söt den här ponnyn, hon ställer verkligen alltid upp och försöker, även om det är jobbigt. Passet gick hur som helst ut på att jag försökte få henne mer på rumpan där hon skall bära sig själv, och lossna i sidorna, och jag tyckte vi uppnådde det riktigt bra med tankte på vilka förutsättningar vi hade. 

Alltså, nej. Idag var inget sådan där grymt, fantastiskt och helt enastående pass. Hon var het och taggad redan från start, någon har minsann förstått det roliga i att ridas ut. Jag fick henne att skritta lugnt och ta ut stegen i skritten utan att spänna sig någotlunda, men när vi kom i höjd med banan gick det utför. Först ville hon verkligen inte följa banan, utan skulle promt svänga av mot sommarhagen. Vi hade vår tvist som jag red segrandes ur, och vi följde vägen och övergick sedan till trav. Hon var inte speciellt imponerd av mitt beslut att rida hitåt, -hon ville ju åt motsatt håll, och visade detta extra tydligt genom att inte vilja gå framåt, lägga in halter och sedan backa, samt "stanna upp" i traven. Jag drev på framåt extra tydligt och bestämt för att markera att här är det jag som bestämmer. Jag fick vid en del tillfällen lägga an tygeländen när hon bara blockerade mig, då jag inte hade spö, och det fungerade med positivt resultat. Till slut gav hon med sig någotlunda, och när jag kände att hon hade släppt efter, vände jag hemåt. Bättre att avsluta ett kortare, bra pass, än att bara traggla på "bara för att", och att hästen sedan tröttnar och tjurar ur.

¨

Som förväntat taggade hon till väldigt mycket på hemvägen. Hon blev riktigt het, och jag försökte rida henne i ett lagom tempo där hon arbetar igenom hela kroppen, omväxlat med en massa halvhalter, tempoväxlingar och övergångar för att få "tillbaka" henne. Jag fick inte riktigt den respons jag väntat mig, utan istället för att lugna sig, blev hon kort och hög i nacken och kastade huvudet mot handen upprepade även om jag hade den mjukaste kontakt. Jag tog ner henne till skritt och försökte få henne att gå rent utan att takta, och varierade detta med halter om vart annat. Detta upprepade jag otaligt många gånger, men det gick helt enkelt inte. Hon stressade upp sig något enormt, så till slut svalde jag stoltheten och hoppade av för att leda henne en bit. Hon tenderade till att resa sig, och då hon inte kunnat bli riden förut då hon bara rest sig, -och knappt kunnat haft sadel på sig så som jag uppfattat det-, så ville jag absolut inte vara där och peta och pilla på såret. När hon kändes lite lugnare och stabilare, hoppade jag upp igen och gjorde samma sak som tidigare, och nu gick det verkligen mycket bättre. Visst, hon var fortfarande något spänd, men kunde hantera stressen på ett helt annat sätt och hon kunde faktiskt lita och lyssna på mig. A och O. Jag joggade av henne utan problem, och skrittade sedan hem på långa tyglar. Hon behövde nog bara den där korta lilla breaken när stressen var som stört, för att förstå och inse att att det inte finns något att stressa upp sig för. Hon kunde lita på mig när jag hoppade av, klappade om henne och talade lugnt med henne. Jag tror det bara handlar om att hon måste ta med sig det upp på ryggen också. Hon blir mycket stabilare i sig själv när jag går på backen bredvid henne, det är när jag hoppar upp och hon måste "klara sig själv" hon blir lite osäker. Jag tror bestämt att det fattas lite självförstroende för hennes del, hon måste förstå att hon faktiskt kan klara av situationerna utan en Martina där bredvid. Träning -> rutin -> vana.

Dexter stod först ut på en tur bland hästarna. Han har nu vilat i 2 dagar och har bara gått och haft det bra i det numera mysiga vädret, så jag förväntade mig sprudlande energi och en busig liten kille. Istället satt jag upp på en något off och lugn häst som tog livet med största ro; -jag blir inte klok på honom ibland? Vi skrittade fram ganska länge, och jag reglerade tempot i skritten för att få honom att bli uppmärksam framåt. Det var inte problem alls, men det fanns ingen överdriven energi, direkt. När vi nådde fram till skogen vände dock det hela, och han blev istället som förbytt med god vilja framåt. Vi red runt där och upptäckte lite nya vägar för hans del, roligt värre!

¨

När jag var yngre brukade jag och andra ryttare ställa upp några naturhinder efter en speciell väg inne i skogen, -och dessa fanns fortfarande kvar! Ett fällt träd med tunna grenar som låg över vägen på en höjd av kanke 40-50 centimeter som max. Tanken slog mig "ska jag?".  Svaret var enkelt. "Klart jag ska!".  Vi red an mot "hindret" i trav, jag kände hur Dexter tvekade aningen, och jag kunde nästan höra hur han tänkte "hur gör man det här, nu igen?". Och så tog han sats och JÄVLAR vilket språng! Han hoppade decimeter ovanför, öronen var spetsade och han skuttade lyckligt några språng efter hindret. Jag vände och tog det åter igen, nu åt andra hållet. Jag fick exakt samma resultat, samma kattliknande rörelse över hindet. Det är tur jag är van med Ella minsann, som även hon hoppar med otroligt mycket rygg och frambensteknik! Jag red sedan vidare och stötte sedan på ytterligare ett hinder. Även detta ett fällt träd som låg över vägen, detta något högre och låg på kanske 60 centimeter ungefär. Vi tog sats, -och vid det här laget hade Dexter verkligen fått upp ögonen för detta med hoppning-, och han seglade över. Överdrivet högt även denna gång, men över, det kom vi minsann (och en bra bit efter hindret innan jag fick stopp på honom). Tog samma hinder på hemvägen = nu fick vi till och med lite extra bjudning som om det innan inte hade varit tillräckligt. Och jag ljuger inte när jag säger att han hoppade över metern på det där lilla skithindret. Det var som att sitta på toppen av en pyramid, hästen bara försvann under mig, -FYFAN vad han hoppar!! Jag tror minsann att han och jag efteråt slogs om titeln om vem som var mest exalterad, tror jag bestämt. Det är nästan så jag funderar på att sadla om till en råäkta hoppryttare?

Det finns ett stadie där man är trött, sedan finns det ett stadie där man är dödstrött, men jag är nog fanimej stadiet ovanför det! Sov alldeles för få timmar inatt, funderar starkt på en tidig kväll. Alla tre hästarna har fått sin motion, en del pass bättre än andra, men det är vardagsmat när man har unghästar. Ena dagen upp, andra dagen ner. Stallet är färdigpysslat för dagen, och  kvällsfodret står redo. Skönt att ha allt klart, även om jag innerligt älskar att alltid ha något på G!

¨

Min familj åkte nu på eftermiddagen mot släkten i Linköping, så har jag huset all by myself. Ellas träning överlåtes även på mig, så nu ska ponnyn få ridas lite minsann! De kommer tillbaka i slutet på nästa vecka någon gång, så det blir full rulle för min del nu, helt enkelt! Najs!

Pysslat i stallet, flyttat alla hästar, fodrat och vattnat. Nu ska allihopa ridas. Jag hoppas bestämt på 3 härliga pass och lite träningsvärk så man vet att kroppen har fått jobba!

Här kommer ett par ovisade bilder från när vi allihopa stod och väntade på hovslagaren!

Det är Ella, mammas ponny på sista bilden. Sötis!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är så sugen på att ta med mig en trevlig människa ut på en ridtur. Prata om allt och ingenting, och ta en mysig galopp i sällskapets andra. Det var så galet länge sedan jag red ut med någon, om man bortser från den gången för några dagar sedan med mamma. Det har liksom inte blivit av då jag enbart haft en ridbar häst under så lång tid nu  eftersom Dexter varit för ung. Jag saknar dem där härliga kvällsturerna med vännerna, galopprejsen med Ella och Camaro och dem där otroligt fåninga skrittävlingarna som jag alltid förlorade eftersom jag alltid var den som red lilla Camaro, en C-ponny och decimetern mindre än Ella. Eller när jag hade Crackson hemma och vi klättrade i sandbackarna, gärna barbacka och man skrattade så man fick ont i magen. Eller då när jag hade Ella hos Anders i Österby, och jag red ut tillsammans med två vänner på en långtur som jag har för mig slutade på något annorlunda vis? Dit jag vill komma är att jag saknar att dela hästarna och ridintresset med någon, att ha någon att rida ut med och ha förbannat kul med. Jag älskar att ha eget stall, men det är förbannat tomt!

Idag fick fröken gå i Solvarboskogen med samma fokus som under gårdagen. Det var första gången vi var dit, det var en massa nya intryck och farliga, svapplockande människor lite här och var. Hon var väldigt spänd från start, men slappnade av lite eftersom vi kom igång, men jag fick aldrig igenom henne helt. Stundtals gick hon på riktigt bra där hon fick spände av något, sökte sig till en lägre form och jobbade igenom kroppen, men så fort något dök upp kom hon åter tillbaka till det där spända där hon blir hög i nacken och krullar in näsan, och rör sig mer uppåt än framåt.  På hemvägen tände hon dock till ordentligt och blev nästan lite springig, och jag utnyttjade det till att ta våran första galopp tillsammans. Runda, fina språng ville jag ha, och fick även till det ganska okej efter en stund. Jag tror verkligen att hon har vädligt utvecklingsbara gångarter bara hon släpper till och blir avspänd och sådär mjuk, genomarbetad och elastisk.

 

Det var inte bara galoppen jag fick uppleva för första gången, -utan hennes stosida också! Jag tog en liten omväg på hemvägen, och istället för att bara följa vägen rakt hem, svängde jag in på en väg till höger. Inte populärt! Hon ställde sig emot och vägrade gå, och ju mer jag drev, desto mer backade hon och kastade med huvudet. Men här har hon minsann mött min överman, -jag vägrar ge mig. Vägrar!! Vi hade vår lilla tvist där en stund, och så *poff*, så släppte det. Den där sprudlande energin försvann, men en okej bjudning fann dock kvar. Jag red på framåt och varierade tempot, för att se till att hon var uppmärksam på mig. Efter en stund vände jag hemåt igen, och då vaknade fröken åter till! Den där energin som nyss var dämpad var uppe på högvarv, livet lekte tyckte Tequilan! Men till hennes stora besvikelse hade hon en bestämd och envis ryttare som bestämde tempot, och ännu värre; -ville rida övergångar! När hästen blir sådär pigg vill jag utnyttja det till att rida just övergångar, för att se att hästen i fråga är lyhörd och uppmärksam både framåt och bakåt. Den ska kunna reglera tempot efter mina önskemål, och inte bara "springa", även om bjudning är något mycket potitivt, får det inte gå över styr. Det var som sagt inte jättepopulärt från Tequilas sida, men övning ger färdighet, så är det bara. Det gav hur som haver resultat i en mer eftergiven häst som fick igång kroppen på ett helt annat sätt än tidigare i ridpasset, så jag nöjde mig när det kändes som bäst för att sedan hoppa av och skritta hem. Spolade henne lite lätt när vi var tillbaka i stallet. Inte för att det behövdes, men har tagit som vana att spola henne varje gång jag tar in henne. Det är lite otäckt med vatten, särskilt på bakbenen, men det har redan gett ett positivt resultat. Som sagt, -övning ger färdighet! Allt handlar bara och rutin och vana.

Idag har jag ÄNTLIGEN fått rida prinsessan!  Åh, vad jag har längtat! Detta var ungefär 4-5 gången jag någonsin sitter på henne, så hon är egentligen helt ny för mig, miljön här omkring är fortfarande ganska ny för henne, +att hon nu inte är riden på 10 dagar. Jag började med att byta bett till henne. Hon har tidigare gått på ett tredelat med fasta ringar, men då jag tyckte det var något stort, provade jag idag ett mindre på henne, dock exakt samma modell av bett då det ligger mig varmt om hjärtat. Jag upplever att hon är en väldigt känslig häst, och verkligen känslig på alla vis. Detta är ett stort plus, jag vill ha en känslig häst som är väl uppmärksam, men samtidigt kan saker ställas något på kant. Hon har tidigare kastat med huvudet i ridningen, och det känns därför som att det finns någon form av obehag, osäkerhet eller något liknande som gör att hon inte accepterar bettet. Så därför provade jag idag ett mindre bett som på så vis skulle ligga lite bättre, för kanske var det just det som låg till grund till problemet. Och jag vet inte om hon bara hade en bra dag eller om jag faktiskt funnit lösningen till problemet, men efter att ha slagit med huvudet några gånger under de cirka första 50 meterna i traven, slappnade hon av och kom någotlunda till rätta, om än något spänd. Jag red på i ett något övertempo och försökte få henne i en avspänd, rund, lång och låg form och bara rulla på där, och efter ett tag kände jag hur hon sakta men säkert släppte efter, kom på plats och fann ett bibehållet stöd. Det finns såklart mycket att slipa på, bla. ökad stabilitet i det hela, få henne helt avslappnad och få henne att jobba igenom hela kroppen. Men hon är en bebis som behöver sin tid. Jag är så fruktansvärt nöjd och lyrisk efter passet, mer än vad jag kan beskriva med ord. När jag släppt ut henne åter i hagen gick jag som i en bubbla och i mina tankar ekade orden "igen, igen, igen!"

Idag red jag ett kortare pass på min lilla kille. Vi var ute i ungefär 15-20 minuter inklusive fram och avskrittning, så det blev inte något monsterpass alls så att säga. Han gick ju uppe i skogen under gårdagen, samt att det var ganska varmt idag, så jag ville inte pressa honom. Nu ska han få gå efter "två-tvåan", tränas två dagar, sedan vila två, gå två dagar och så vidare. Jag har provat det förut, och tror det är ett upplägg som kommer passa honom ypperligt.

 

Dagens pass gick i alla fall utmärkt. Han var uppmärksam, mjuk och fin. Lyssnade både fram och tillbaka jättebra, men det fanns inten riktig "gnista" i honom. Men det var som sagt ganska varmt och kvavt, trots att det var molningt ute, så jag tror bestämt att det var det som spelade in och påverkade. Nöjd tjej!

Sitter och väntar på hovslagaren. Tredje gången gillt, right? Efter det, om han kommer, ska jag ut på Tequila en sväng, tänkte jag. Jag undrar jag hur hon kommer reagera, efter att inte ha blivit riden på 9 dagar? Det får bli en promenad för hand först, där jag checkar av gas och broms så jag vet att det fungerar som det ska. Om inte annat så måste man ju älska utmaningen, eller hur? Åh, vilket ridsug jag fick!

Som ni kanske märkt har bloggen legat nere ett tag nu, detta på grund av renovering! Ser ni inte resultatet, tryck F5 för att uppdatera! Vad tycker ni? Headern kastade jag mest ihop för att ha något där, jag hade varken nya bilder eller inspiration till att hitta på någonting vettigt, en ny kommer dyka upp inom snar framtid, förhoppningsvis.

 

Kritik mottages tacksam!

Hej alla fantastiska, om än så blyga, läsare! Eftersom statistisken på unika besökare ligger på ungefäääär samma siffror dagligen, antar jag att det är ungefär samma läsare som följer bloggen dag efter dag. Och just du är kanske en av dem? Hur som helst känner jag mig som världens mest tråkiga människa som bara tragglar på om dagens träningar, även om det är bloggens huvudsyfte.

 

Jag vill ju såklart höra vad ni vill läsa om! Upplägg? Drömmar? Framtid? Bilder/filmer? Tävlingsplaner? Vill ni läsa mer om mig, eller något mer specifikt om hästarna?  Jag har frågat flera gånger förut, men jag har fått ganska klen respons. Ni behöver inte vara blyga! Ni får vara anonyma, men jag ser ju gärna att ni namnger er, det skulle vara skoj tycker jag bestämt. En länk till din eventuella blogg hade heller inte varit så illa pinkat! Kom igen nu!

Jag tror bestämt att det finns någon där uppe som innerligt hatar mig. Verkligen. Jag fick hem Tequila, låter henne stå första dagen för att låta henne komma in i flocken, isället för att jag ska springa med henne fram och tillbaka. Dagen efter hämtar jag henne för ett ridpass, -då har hon tappat en sko. Hon får stå någon dag i väntan på ny sko, och när den åter är på ger jag mig ut på första passet. När jag åter kommer till stallet upptäcker jag att sadeln inte legat bra, så jag kontaktar ägaren och hon ska komma med en annan sadel. Jag tömkör henne dagen efter, och sedan händer det igen, -hon tappar skon åter en gång. Några dagar senare får jag hem en ny sadel, -men den ligger heller något vidare. Idag fick jag hem en tredje sadel (stackars Ulrika som får stå ut med mig!), och den ser ut att ligga toppen. Grejen är nu bara den att hon fortfarande inte har fått på sig skon igen. Hovslagaren skulle ha kommit igår, men var för det första 40 minuer sen, hörde inte av sig över huvud taget, så jag gick in i huset och väntade. Jag hör sedan någon vråla ute "hallååååå, hallååååå!", så jag kilar ut. Där sitter han i bilen och förklarar att han ska åka och hämta en annan bil så han kan inte sko idag. 45 minuter sen... Han förklarade även att han skulle komma tillbaka dagen därpå (idag), samma tid. Så jag stod där ute idag och väntade. Klockan tickade på, och ingen hovslagare kom. Mamma ringde honom och frågade var han höll hus, och då förklarade han att han inte skulle komma. Man kan kanske höra av sig, eller? Han lovade då att han skulle komma under morgondagen, -törs man lita på det? Tur att jag personligen inte använder mig av den hovslagaren, nu var bara ett nödfall för att få på tappskon.

 

Haha, förstår ni vad jag menar nu? Tequila har varit hos oss i 13 dagar, och jag har suttit på henne en gång. En! Jag måste ha varit världens buse i mitt förra liv, så som oturen alltid drabbar mig!

Eftersom mamma under gårdagen inte hade möjlighet att rida Ella, erbjöd jag mig istället att träna henne. För er som inte vet det, är Ella min egenutbildade fd. tävlingponny som jag tävlade tills dess att jag blev för gammal. Hon  köptes som tvååring av vår familj, vilket var ungefär 11 år sedan nu så man kan gott säga att vi har vuxit upp ihop! Anledningarna till att jag slutade träna Ella är flera, och många av dem privata, men en stor bidragande faktor är denne att Ella och jag växte ifrån varandra i ridningen, jag ville mer än vad hon kunde prestera samt att mina ponnyår var över. Eftersom hon i grund och botten är mammas ponny, tog hon över träningen och Ella har sedan dess i princip enbart blivit körd för vagn. Hon har därför knappt blivit sutten på under 2 års tid, -undantag såklart!-, så det var med en stor potion nyfikenhet jag satte mig upp på "min gamla ponny".

 

Det första som förvånade mig var att hon kändes slö, nonchalant för skänkeln och ganska "off". Det fanns energi, hon var klar och vaken, men det fanns ingen power. Det är totalt olikt den ponny jag tränade förut, den ponnyn gav ALLT i ALLA lägen, tvekade inte en sekund framåt och låg alltid på och väntade på mina signaler och nya kommandon. Enligt mamma har hon varit såhär ett länge tag nu, och jag misstänker såklart en skada, vilket jag faktiskt misstänkt en längre tid nu. Jag känner den här ponnyn för väl för att kuna utesluta det, hon är aldrig den som skulle backa av. Jag ska försöka rådgöra med mamma lite, tror jag bestämt!

 

Jag och Ella under våran lokala debut, Svärdsjö RK

 

Efter att ha vilat under gårdagen, fick det bli ett ridpass idag. Mamma frågade om jag ville hänga på henne och Ella på en tur i skogen, -och ja, varför inte? Det gav oss ett ypperligt tillfälle att gå förbi korna och samtidigt ha med oss ett tryggt sällskap. Dexter är nämligen totalt livrädd för korna efter en "incident" förra året. Korna var nysläppta på bete, och sprang glatt fram till stängslet där jag och Dexter passerade, vilket gav honom en smärre hjärtattack. Efter det har han kastat och/eller rest sig i ren panik varje gång vi ska förbi. Men nu lät vi mamma och Ella köra på insidan av oss, så de var mellan oss och korna. På så sätt blev Dexter sååå mycket lugnare och tryggare med en stencool Ella vid hans sida. Alla bodre få ha en Ella, hon är fantastisk att ha med sig såhär.

 

Dexter var ganska slö i början. Han lyssnade framåt okej, men det fanns liksom ingen gnista i honom. Men som vanligt blev han mer energisk desto varmare i kläderna han blev, och när vi väl började jogga igång vaknade han till. Vi var faktsikt ute ganska länge, säkert uppåt 40 minuter, men då vi mest skrittade och jag både skrittar fram och av för hand, så blev det inte särskilt mycket "jobb" ändå. En galopp i uppförsbacke på cirka 50 meter, och lite tarv då och då. Han skötte sig utomordentligt och var tokmjuk och fin, och mot slutet av passet fick jag den där besvikelsekänslan över att passet redan var slut, -jag ville ju rida mer! Men vad är det man säger, -man ska alltid avsluta passen när det går som bäst?

...fick vila! Jag kan inte göra mycket nu när hon har tappat en sko, så det fick bli lite mys, borstning och möte med herr plasthandske. Tequila tycker att han är lite läskig, så just nu arbetar jag lite med den dagligen och bara kliar och smeker henne över kroppen. Efter några skeptiska blickar och lite misstro slappnar hon av och tycker det ändå är ganska skönt, herr plasthandske är kanske inte sådär farlig ändå. Men det måste påminns varje gång, och på bakbenen får han absolut inte vara! Men det kommer, det vet jag. Men det får ta tid, såklart, och även om jag inte haft prinsessan hemma särskilt länge känner jag att hon inte är en sådan häst man ska pressa, jag tror hennes gräns sitter väldigt lågt för hur mycket hon kan pressas. Men med lite rutin, och tålamod fungerar tamejfan allt!

Jag stod där i stallet och gjorde iordning min fina kille inför ett ridpass, men mitt i det hela fick jag ett sådant där väldigt sug efter en promenad för hand efter gårdagens "hårda" pass. En 30-40 minuters uteritt med mestadels skritt kanske inte låter så mycket, men för en sådan pass ung häst som Dexter tar det mycket på både fysiska och psykiska krafter. Jag vill inte hålla på att pressa honom för hårt, just nu ska arbetet bara vara kul och givande! Så en promenad fick det bli, för hand eftersom jag ansåg det vara onödigt att belasta ryggen. Jag kan även tillägga att jag alltid skrittar mina hästar för hand, förutsatt för undantag såklart. Jag skittar även gärna både fram och av hästarna för hand vid ridpass, oavsett om det är på ridbana eller ute i naturen, vilket även är bra träning för den unga hästen, att man ska kunna hoppa upp från marken uppe i skogen eller på annan, öppen plats där hjälpmedel inte finns tillgängliga. För hur gör du om du skulle ramla av, och hästen i fråga inte alls är van och känner obehag av att du som ryttare hoppar upp från marken i en främmande miljö? Eller på tävling? Jag hoppar i princip alltid upp från marken på Dexter, även från båda sidor, för att han ska vara van och trygg i det helt enkelt. Detta är ett hett tips! Pallar i all ära, vilket jag också änvänder mycket numera för att spara på både hästens rygg och sadel, men det är otroligt viktigt att hästen inte finner minsta obehag i att du hoppar upp från marken!

 

För att återgå till dagens aktivering så var Dexters kalasduktig. Jag gick en väg jag inte gått på evigheter, och det visade sig att att ingen hade gått där på evigheter. Jag följde en väg mot "Solvarboskogen", men ve av innan jag hunnit fram ut på en åkerväg. Det var jättefint, underlaget var härligt, miljön fantastisk, så vi knatade på där och trivdes i solen och i de härliga dofterna från åkrarna och blommorna längst åkerkanten. Men när vi kommit mer än halvvägs så var det helt igenväxt, men som te tappra soldater vi är tragglade vi oss igenom det midjöhöga ogräset. Med rivna ben och en halvbelåten Dexter (han såg sin chans att äta av gräset, men fick inte göra det för den elaka matten), kom vi ut på banan och ett mycket behagligare underlag. Resten av biten hem gick bra. Dexter taggade till som vanligt när han börjar bli lite varm i kroppen, men gjorde ingen särskild grej utav det. Det tar sig! Duktig kille!

Idag var vi upp till skogen för första gången på säkert 8 veckor. Jag har inte velat rida upp dit tidigare efter vilan, då jag ville hinna repetera inridningen för att se att han lyssnade och förstod mina kommandon, så inte det hade hunnit glömts bort under vilan. Han taggar nämligen till ordentligt när han kommer upp till skogen. Men min fina kille var galet dyr idag! Arbetade på i ett ganska gott tempo med en hel del trav och galopp. Jag ville ha honom i något övertempo, och att han skulle ta eget intiativ till att söka sig framåt. Inga problem, sa bebis! Han var väldigt positivt inställd och samtidigt väldigt reglerbar, precis som det ska vara. Nästa projekt blir att få all denna positiva energi  till ridning på bana, där han gärna "droppar av" och förlorar lite av gnistan. Jag har ju knappt ridit honom vare sig i ridhus eller på ridbana, så det handlar kanske bara om rutin, att han måste lära sig att det faktiskt kan vara kul där också, även om det inte är lika spännande alla gånger. Jag får försöka smyga in små övningar där han får aktivera huvudet lite, tror jag minsann!

Gårdagens inaktivitet berodde på att jag under större delen befann mig i Garpenberg där min moster gifte sig. Det var verkligen jättefint! Jag hann dock inte med att motionera hästarna, men jag var såklart upp och kollade över dem. En sadel anlände också under gårdagen som jag fann i stallet när jag kom hem (det kan vi kalla service!) som jag tänkte prova idag på Tequila. Jag hoppas innerligt att den ligger bra! Men såklart hade hon trampat av sig en sko idag IGEN (någon där uppe måste hata mig), så det blir bara att känna och klämma lite på sadeln i stallet för att försöka få ett hum om hur den ligger. Jag är egentligen helt värdelös på att kolla sadlar, men ligger den heltokigt kan nog till och med jag se detta, förhoppningsvis!

Fröken fick vila idag. Har fortfarande ingen sadel till henne, så hon fick en sådan där  myspys-dag i det härliga vädret som dagen bjöd på. Jag flyttade hästarna till "lillhagen" hemma på gården så jag skulle slippa springa emellan  när jag skulle byta häst, och för att undvika att ingen blev ensam lämnad på betet. Jag pysslade med dem i hagen; borstade, pussade och smorde  på lite flugsalva. Rena dödens, sa Tequila! Jag hade på mig en platshandske som var farligast i helaste världen, och den skulle minsann inte få vidröra fröken! Men med lite tålamod och en massa beröm kunde jag sedan stå och smeka henne över hela kroppen med handsken, duktig tjej! Så lite mental träning blev det ju, trots allt!

Uteritt stod på schemat, och så blev det. Och vilket ridpass sedan!! Red på i ett ganska gott tempo och "pressade" honom lite. Det finns ett ställe som ibland kan vara lite småläskigt att gå förbi, (det är som en dal där en massa djur håller till som hörs men inte syns = det kan lika väl vara monster som gömmer sig), och här drev jag idag på och lät honom gå i ett ganska högt tempo i trav så att det läskiga skulle komma lite mer plötsligt för att se hur han regerade. Jag försöker ta små steg i taget, pressa lite åt gången, så att han i framtiden ska kunna lita på mig och gå fram trots att det kan kännas lite farligt och läskigt ibland. Han spände sig något, men gjorde absolut ingenting. Duktig kille! Red förbi där ytterligare en gång sedan, denna gång kändes han mindre spänd.

 

Och sedan, till ridpassets absoluta höjdpunkt, fattade jag galopp från trav i lugnt och samlat tempo, och han tog fattningen direkt utan att ens tveka. Det blev rätt galopp, stadig fattning och ett fantastiskt driv och han verkligen ville och bjöd till samtidigt som han svarade väldigt bra tillbaka. Jag svävade som på moln! Detta kanske låter som världens minsta grej för er andra, men jag som sitter här med en treåring, som i princip alltid enbart haft unghästar att jobba med, är det är en otroligt stor grej. Ett steg i rätt riktning, och så välbehövt efter det senaste passet och lastningen! Det är lite det som är charmen med just unghästar, -allt är som en berg-och-dal-bana. Det går upp och ner om vartannat, och man lär sig uppskatta de allra minsta framgångarna, för man vet att det är dem som tar en framåt mot någonting stort!

Jag sitter här, nära till tårar och bara suger in orden. Förebild? Jag?  Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna vara det, och det ger mig verkligen en push framåt. Jag skulle kunna kasta alla pokaler, alla rosetter och alla hederspriser för ord som dessa. Magiskt. Jag hittar inga ord på hur glad, stolt och totalt livrädd jag blir. Men det här, det gjorde min dag totalt!  ♥

¨

Dexter fick välförtjänt vila efter att ha varit till ridhuset under gårdagen. Egentligen skulle jag ha transporttränat honom, men jag sköt på det en dag. Bättre att han får vila och smälta gårdagen, kände jag. Jag har fortfarande ingen sadel till Tequila, så hon fick tränas lite från marken istället, så det gick ingen nöd på henne. En ganska chill gårdag helt enkelt utan an massa fix och trix!

...eller någonting i den stilen. Jag var till Aubiose för att kika efter "mitt" bett, men till min besvikelse fanns det inte i den storlek jag sökte. Men servicen på butiken var fantastisk; -ägaren beställde hem åt mig! Tyvärr ska de ha semester nästa vecka, så jag får nog vänta ett tag på det, men den som väntar på något gott...!

Jag söker efter ett fullcheekbett, tredelat. Har kollar på Hööks, men de har bara tvådelade och tredelade i gummi. Jag tänkte svänga in på Aubiose och kolla om de har vad jag söker, men om inte;

 

-någon som vet var man kan få tag på det?

 

 

Eftersom jag kände att den sadel jag fick med henne inte passade, så väntar jag på att ägaren ska komma med en annan. Under den tiden får hon såklart vila alt. promeneras/arbetas från marken! Tanken var att jag skulle ha tagit med henne till ridhuset och tömkört igår, men som jag nämnt tidigare stod en massa hindermaterial framme vilket inte skulle varit ultimat. Jag hoppas kunna rida henne idag istället!

Jag åkte till Lisselhaga som planerat. Lastningen var inga problem alls, precis som de andra gångerna efter vilan. Jag lastade själv, och det var liksom ingenting mer med det. Jag fick med mig Robert till Lisselhaga som ev. lasthjälp för hemvägen ifall det inte skulle fungera, och så känns det bra att åtminstone ha någon med sig när jag åker iväg med Dexter. Han är trots allt bara 3 år gammal, och sist vi var iväg dansade han på bakbenen och showade lite inför de andra ekipagen som red. Han är världens snällaste, men hans kropp är fylld till 95% av bus.

 

Vi var ensamma på banan, och som vanligt hade man inte plockat bort hindermaterialet efter sig, så det stod flera hinder, hinderstöd, bommar och någon tunna framme = trångt på en redan liten ridbana. Dexter skötte sig exemplariskt, tänk att det aldrig har varit något problem med ridningen! Jag hoppade upp och följde fyrkantsspåret. Han kändes lite trälig redan från början, och var liksom inte den där vanliga mjuka Dexter i munnen. Det var lite som att rida en "gammal avtrubbad ridskolehäst" och faktiskt ganska märrig. Han gick större delen utåtställd i ena varvet, och var väldigt opåverkbar. Jag red lite volter för att få honom mjukare och mer uppmärksam och få honom att "släppa till", och det gav ett positivt resultat, om än knappt märkbart. Volterna blev lite kantiga iom. att han inte ville lyssna, utan gick emot mig och mina kommandon; svängde jag höger skulle han gå vänster, och tvärt om. Det absolut sista jag vill är att ta honom mycket i munnen, men när han gjorde så fick jag lov att säga ifrån och ta ett ordentligt ledande tygeltag så han inte lär sig att han bestämmer och får gå dit han känner. Bättre att säga till ordentligt en gång, än att sitta och småpeta och ändå inte komma någon vart. Jag tror inte han direkt lider sådär väldigt mycket av ett ledande tag dirket, och särskilt inte när jag har bettskivor som "stödjer upp". I ett av hörnen skulle han promt stanna, så redan innan fick jag rida på och driva för att det inte skulle bli ett motorstopp där. Lägger jag på spöet slår han mot det, även om jag alltid bara lägger an det lite fint. Jag lägger då an spöt ytterligare en gång för att markera att det inte är ett okej beteende och att han inte kommer undan med det, och det slutar hur som helst med en rodeokamp ungefär där slutresultatet blir att jag vinner "slå-mot-spö-kampen", men jag har inte fått honom att gå framåt.

 

Men i det stora hela, så är jag nog ganska nöjd ändå efter lite funderingar.  Han går ju framåt när jag ber om det, stannar när jag ber om det, svänger när jag ber om det och travar när jag ber om det. Jag kanske bara har för höga krav, för han är ju trots allt inte riden mycket alls, och kommer just tillbaka från vila på 6-7 veckor. Alla pass kan omöjligt gå bra, och han har ju glänst som satan innan, klart som fan det kommer ett bakslag! Med lite mer träning och lite rutin på det hela så löser det sig, det svär jag innerligt på. Jag är envishetens konung, jag ger mig aldrig och hittar alltid på lösningar. Det blir nog bra det här.

 

Och så kommer vi till lastningen hem. Behöver jag säga mer än att vi håll på i ungefär 1½ timme? Rekord! Tidigare har det tagit kanske 10 minuter som max. Tänk att EN ENDA illa körning kan förstöra hästen för så jävla mycket. Jag har sådan sjukt jävla ångest över att jag valde att åka till Svenden just den där gången, att jag inte vågade ryta åt chauffören och förklara hur jävla illa denne körde. Jag minns hur jag grät när jag lastade ur min svettiga kille ur transporten och försökte desperat svälja tårarna och ilskan. Efter den dagen har han alltid tvekat att gå in i transporten, och det gör så sjukt jävla ont ihjärtat. Jag är så jävla besviken på mig själv att det inte går att beskriva. Men hur som helst, där stod vi i 1½ timme och jag försökte ALLT. Jag har alltid jobbat efter "fjollmetoden" med mina hästar. Överöst dem med pussar och bebisprat, vilket jag även gjorde här. Jag stod och mutade honom med pellets i transporten, men när inte det fungerade på över 30 minuter, provade vi annat. Självklart hade jag glömt longerlinan hemma, men det löste sig ändå som tur var. Men han bara stod där, helt tom i blicken och blockerade allt. Han rörde inte en muskel. Jag provade att använda spö (inte slå, bara peta!), noll resultat. Jag provade att svinga grimskaftet, noll resultat. Jag provade att lasta på andra sidan, noll resultat. Jag provade att gå in från sidan, noll resultat. Jag provade att flytta transporten, noll resultat. Jag provade att bli arg och bestämd, det slutade i ångesttårar. Så där stod jag och grät, med en pojkvän som försökte trösta mig och en häst som såg helt tom ut. Jag släppte in Dexter i ridhuset och lät honom löpa av sig i en naiv teori om att låter jag honom springa sig trött, kanske han inte orkar "bråka". Noll resultat. Det finnas ingen i stallet på gården som jag kunde fråga om hjälp heller. Men till min räddning svänger det in ett ekipage på stallplanen där världens snällaste man kliver ut och hjälper oss. Det var lite fix och trix, men sedan var Dexter inne! Kanske inte med en metod jag känner att jag i normala fall skulle använda, men han kom in, och gissa vilken matte som överöste sin lilla häst med beröm och godis? Och tack snälla, snälla man för hjälpen! Du är guld värd!! Jag älskar snälla, hjälpsamma människor över allt, ni har en stor plats i mitt hjärta!

 

Nu ska lastträningen prioriteras högt! Jag har en plan i huvudet som jag tror kan fungera riktigt bra. Upp till bevis! Jag ska även försöka komma ut och åka med honom mycket så han få lite rutin på det hela. Jag tycker personligen att jag kör transport ganska bra (hur osvenskt lät inte det där?), jag får nästan P-böter i kurvorna, över vägbulor och i rondeller, men så länge hästarna står stadigt och bra skiter jag i hur lång bilkön är bakom mig är.  Att lasta ur hemma var inget problem, han var lika lugn som vanligt. Pluppis. ♥

 

Första ridpasset på hemmaplan, och första uteritten för vår del. Thumbs up!! Fröken fräken skötte sig prima bananer. Gårdagens monsterbalar som låg ute på åkrarna var inte alls farliga längre, inte en reaktion faktiskt. Jag joggade henne mycket och försökte få henne rund, mjuk och hitta den lägre formen, då hon gärna blir kort, hög och spänd. Det gäller nog bara att hitta de rätta knapparna och få henne att slappna av och finna trygghet under ryttare. Jag har ju bara suttit på henne kanske 3 gånger och hon är ju väldigt ung ännu. Det kommer, det kommer!  Lite styrka på det så blir nog det här kalasbra! Taggad tjej är galet stolt över hästarna och dagens ridpass!

Uteritt stod på dagens schema, och det var en glad och positiv kille jag hade att göra med. Han tog egna intiativ till att öka tempo, och att behöva driva framåt var allt annat än behövligt. Jag joggade honom ganska mycket idag (passet var inte länge än max 25-30 minuter inklusive fram- och avskrittning, så ni behöver inte tro att jag tränar ihjäl honom) och han var sååå fin! Han höll sig på mattan och lyssnade till sin pilot. Det var bara vid ett tillfälle när jag skrittade honom på långa tyglar (såklart, när annars?) som han fick för sig något och flög rakt upp i luften följt av någon form av bock/krumsprång, men thats it. På hemvägen rullade vi över i galopp, och det är helt magskt att sitta på honom då. Han har så kul, öronen är spetsade framåt och han bara vill! Att han sedan är så fin och känslig tillbaka är ingen nackdel direkt!

 

Imorgon blir det ytterligare ett ridpass. Var när och hur vet jag inte riktigt, det beror på om jag kan låna pappas bil. I sådana fall är jag lite sugen på att åka till Lisselhaga och träna. Den får jag suga på!

Dexters träning blev inte av! Jag ställde in honom och Tequila i varsin box så de skulle få stå där och torka medan jag gjorde annat, och vad tror ni inte jag hittar i hans box om inte en tand. Igen. Detta är den tredje! Jag ville därför inte hålla på och krångla med bettet iafall han skulle vara öm, dumt att riskera något liksom. Men jag tror den suttit löst ganska länge då jag tidigare misstänkt att något varit på gång eftersom han tuggat lite speciellt och tappar pelletar när man ger honom, så det var ju inte så att den ramlade ur med våld idag. Jag la den bland min "tandsamling" (euw, -jag vet, haha!) och pysslade lite med honom istället. Han åt så glatt efteråt och verkade inte ömma eller ha ont alls, men det kändes ändå bäst att vänta en dag. Just in case!!

Idag fick hon skon fixad, och träningarna kunde börja!  Tömkörning kändes som en mycket god idé eftersom detta var första gången jag skulle motioner henne utanför inhägnat område, +att miljön och omgivningen är helt ny för henne. På så vis skulle jag kunna påverka henne på ett helt annat sätt än från ryggen. Det blev en promenad på banan, och det kändes helt okej. Hon var lite spänd och kändes något nervös och osäker till en början, gamla höbalar låg på en åker intill och var verkligen Tequila-ätande. Det är väl antagligen Dexter som berättat skräckhistorier om dem där, för han råkar nämligen också vara något skeptisk mot dem. Med rutinen och vanan inne på uteritter blir det nog mycket bättre, tror jag bestämt. Hon har ju bara varit här i 3 dagar än så länge! Jag vände efter halva vägen, ungefär där jag brukar vända med Dexter, detta för att gå förbi balarna ännu en gång. Jag är så förbannat elak! Denna gång gick det mycket bättre och hon brygge sig inte alls. Tränade mycket övergångar skritt -> trav, trav -> skritt för att se att hon var uppmärksam och lyhörd. Hon kändes fin och känslig, där både gas och broms fungerade utmärkt. Jag ser fram emot nästa pass som kommer bli uppsuttet!

 

Det är ungefär vad vädret bjuder på här. Meningen var att jag skulle ut med båda hästarna idag, men Tequila har ju tappat en sko, och Dexter kan gott få vila efter ett sådant fantastiskt pass under gårdagen. Jag är verkligen inte den typ av person som drar mig för att rida ut i dåligt väder, men att sätta in en vilodag idag passade faktiskt ganska bra. Det får bli lite stallpyssel istället tror jag bestämt. Ställa in hästarna en stund och låta dem torka och mumsa på lite hö, det lät ju faktiskt ganska mysigt det med. Då kan jag under tiden göra iordning lite på logen under tiden och få det gjort!

 

 

Dexter gick som sagt helt jävla fucking kanon idag. Första uteritten på närmare 7 veckor och andra ridpasset, -och han bara går in och glänser? Började med att skritta honom för hand de första minutrarna, och satte sedan upp när jag kommit upp en bit på den rid/körslinga vi här kallar för "banan", en slinga som sträcker sig ungefär 3 kilometer (se bild). Det brukar vara jättefint underlag där, då det underhålls och görs iordning, men det är för tillfället ganska stumt, och på raksträckan till höger är underlaget ganska tråkigt, så jag brukar vända där innan liksom idag. Jag red bara lite enka "check up"-övningar där jag ville kolla att han var lyhörd och att han helt enkelt kom ihåg hur ridning över huvud taget gick till. Inga problem, sa Dexter! Jag kan inte beskriva den magiska känslan av att bara tänka ett kommando, och hästen lyssnar till det. Jag behövde bara driva ytterst lätt med sätet för att få honom att gå över till trav. Inga smackningar eller skänklar, bara lite tanke framåt. Magiskt! Han var även fin och känslig tillbaka och lyssnar på små, små förhållningar. Jag är helt lyrisk!! Det stora minuset är dock sadeln. Jag ÄLSKAR min Santa Cruz, den är så galet skön och ligger faktiskt helt okej på Dexter, dock är den för stor för mig och jag hamnar lite knepigt i den. Det skär i hjärtat att jag börjar se till slut på vår tid tillsammans, jag och min braiga sadel.

 

 

Tequila planderade jag en uteritt alt. tömkörningstur med. Men en lös sko satte stopp för mina planer tyvärr. Två stackars små sömmar höll kvar skon, så det var bara att ta dän det. Har försökt nå hovslagaren, men med ett inte allt för lyckat resultat. Jakten fortsätter imorgon! Istället fick hon hälsa på farbror vattenslang som var läskigast i helaste världen. Men efter en bra stund kom hon lite till ro och tyckte nog motvillgt att det var ganska skönt att bli knådad på ben och i svans, vilket var väl behövligt. Hon har brunstat och hennes vita ben hade bytts ut till ett par brun/gula. Den största nackdelen med en vitig häst, tror jag minsann!!

 

 

 

Dagen började med att försova sig till lite efter 9, sedan kastade vi oss upp och gjorde oss iordning inför ett besök hos morfar och hans sambo i Säter. Självklart glömmer jag av att åka och hämta min bror, -tur som satan att han ringde och påminde mig, haha! Det blev sedan att fika, småprata och kolla på filmer från när vi var små. Jag har väl aldrig varit liten, jag föddes ju stor? Pysslade sedan om hästarna hemma varav Dexter verkligen GLÄNSTE idag! Red ut för första gången efter vilan, och han var så jävla fucking fin. Mums på honom! Tequila fick sig lite stallpyssel och ett besök av farbror vattenslang!

 

Cirkus Scott har även besökts av mig, Robert och han pappa idag under eftermiddagen/kvällen. Det var vi, övrig publik, cirkusartister och Bamsegänget i ett cirkustält i Borlänge. Spännande, spännande. Jag har inte varit på någon "riktig" cirkus i hela mitt liv vad jag minns, så det var ju en upplevelse i sig, även om den var 75% småbarnsanpassad. Kvällen ska tas med en stor nypa chill och några nävar lathet. Somnade inte förrens efter 5 imorse då jag helt enkelt inte kan sova, och har inte kunnat det på 3-4 dagar nu. Klurigt, det där. Hur som helst, -ha det bra alla där ute!

 

 

Igår blev det en premiärtur upp till skogen efter vilan! Tjohej sa Dexter! Han skötte sig sååå bra på väg upp. Gick bredvid mig utan ett enda bus, hopp, filursprång eller annat hyss. Vi gick under tågbron och bilbron lika snällt som alltid (bilbron är aldrig något problem, och inte heller tågbron så länge det inte kommer tåg. Det låter som FAN och  är lite läskigt enligt Dexter vilket är fullt förståerligt). När vi ungefär kommit halvvägs av våran tur börjde han tagga igång och han är lite så, ju varmare han blir i kroppen desto mer energi får han. Så han bjöd på lite studs och bus på unghästars vis, men inget allvarligt. Det är klart man ska få vara lite glad, så länge det inte går farligt till! Han lyssnade i alla fall riktigt bra när jag bad honom komma tillbaka till mig och jorden. 

¨

Idag får han vila. Jag vill inte gärna att han går mer än 2 dagar på raken. Jag måste bara tillägga att han har vuxit så enormt i sig själv och mognat något fantastiskt efter vilan. Energin och den positiva viljan bara sprudlar. Magiskt vad lite vila kan göra! 

¨

Bokstavligt talat. Jag ska ut och mocka vinterhagen snart. Jag undrar varför jag alltid blir själv med sånt här göra, och ingen erbjuder sig hjälpa till, haha? Jag är glad att våra hästar i alla fall är ganska renliga av sig, men det är flera dagars jobb ändå. Och tur är att hagen inte är särskilt stor, som ni ser på bilden. Jätteliten är den iof. inte heller, men lagom liten för att det ska hinna bli mycket bajs under vinterhalvåret! Och som jag nämnde förut, och som ni kanske märker, är jag galet sen med detta i år. Ogräset har rotat sig och gör det svårt att få tag på marken och bajset där under. Det var dumt av mig, och jag gör inte om det misstaget nästa år, det lovar jag heligt!!

¨

 

 

Idag anlände Tequila, ett 4-5-årigt sto jag ska ha hemma ett tag för att träna och som sommarkompis åt våra hästar. Jag har ridit henne tidigare hos ägaren och jag är helt kär! Hon är jättefin, ädel, rör sig bra och är väldigt känslig i ridningen. Vad jag förstått det som är hon inte mycket riden eller utbildad då hon varit lite osäker, och har svårt att ta sig till bettet, men det blir nog bra. Men lite rutin och mycket beröm brukar det mesta lösa sig. :)

¨

Solen har legat på och trivselfaktorn slår i taket! Plockade hem hästarna från betet när jag anlände till Gustafs strax innan 12 då jag tänkte ta med Dexter ut på en sväng, men insåg snart mitt misstag, -det var alldeles för varmt! Så de fick gå ut i lillhagen tillsammans, så får han komma ut senare på eftermiddagens istället. Lade mig sedan och solade en stund, jag har inget riktigt tålamod för det där. Jag åkte efter en tids solande vidare mot affären with my bro och handlade till mama. Mockning av hagen och städning på loftet står senare på dagens schema, men det får bli när tempraturen sjunkit lite. Det är typ 200 grader där uppe just nu! En helt go dag än så länge, -hoppas ni också har det fint!

Det gör faktiskt det. Ett minus dock att jag inte har något jobb, men som planen ser ut börjar jag plugga igen till hösten. Mer taggad än någonsin faktiskt, det har blivit så illa att jag faktiskt ser fram emot det! Dexter har börjat komma igång sakta men säkert och jag är så galet taggad till att verkligen få sätta fart med träningarna ordentligt. Han kommer gå väldigt lugnt, oavancerat och kravlöst en tid framöver, men  träning är alltid träning, oavsett form, tid eller längd. På fredag får jag hem en unghäst som det ser ut att träna fram tills betessäsongen är över, -jag är lycklig upp över öronen! Jag gillar verkligen den hästen, ...och ägaren såklart, så det blir nog fint! Men såklart är hönsamman Martina orolig över ihopsläppet som alltid, men jag har sagt det förut och säger det igen; finns det någon plats där jag vill att mina hästarna ska skada sig så är det i hagen tillsammans med hästkompisar. Faktiskt. Åh, nyp mig någon! ..eller vänta tills jag vaknar förresten, för jag vill inte missa det här! :)

Idag åkte vi som sagt till Lisselhaga för att rida Dexter för första gången på 6-7 veckor. För er som missat det är Dexter 3 år gammal och blev inriden under våren, och har nu haft semester. Vistelsen hade kunnat blivit kortvarig, för tror ni inte hästen har lagt på sig så pass mycket att jag knappt fick på gjorden? Tidigare har jag haft både tjockare schabrak +fårskinnspadd på honom och kunnat spänna gjorden flera hål, men nu hade jag bara et tunnare schabrak på honom, haha. Snopet! Efter att jag promenerat honom lite och han slappnat av fick jag igen den utan större kraftansträngning i alla fall.

 

Han var pigg, vaken och småbusig redan från start. På ridbanan var det 2 ekipage som befann sig, och när vi närmade oss dessa ville han visa att han minsann också fanns till, och började hoppa och resa sig. Efter att vi vandrat runt lite lugnade han sig lite, och jag bestämde mig sedan för att fortsätta i ridhuset eftersom jag inte visste hur han skulle vara att rida. Okej att jag utsätter mig själv och min häst för att något skulle hända, men att utsätta andra ekipage för något vill jag minst sagt inte. Jag släppte Dexter lös så han skulle få göra sig av med den värsta energin, men efter en rad bockserier och 2 varv i ridhuset fick jag avbryta. Det var dammigt så det var hemskt åt det! Aldrig i min värld att jag vill arbeta min häst i den miljön och i den luften, så det var bara att hämta hästen, -som för övrigt såg både överlycklig och nöjd ut-, och bege sig ut igen. Ekipagen på banan var då klara och skulle bege sig, lämpligare än så kunde det knappast bli! Jag satte Dexter på lina så han skulle få löpa lite i bägge varv, och hoppade sedan upp. Jag blir lite fundersam såhär i efterhand, hur jag inte ens tänkte på att han bara är tre och inte är sutten på under flera veckor, jag bara hoppade upp utan en fundering och tanke. Men det är kanske min fördel som ryttare, jag tänker inte så mycket, jag bara gör. Jag minns ett tillfälle när jag hoppade för instruktör, och denne frågade något i stil med "sitter du och räknar språng och planerar avsprång, eller rider du bara på känsla?". Det hade jag aldrig tänkt på tidigare, i ärlighetens namn. Jag bara gör. Jag tänker inte, (mitt huvud är typ lika avancerat och aktivt som en öknen. Ibland rullar en sådan där ökenbuske förbi ni vet, och det är typ mitt huvuds topprestation), jag bara agerar och går på känsla. Jag tror också att det kan giva en trygghet till hästen, att man inte gör någon grej av saker och ting. Jag bara svingar mig upp, sätter mig snabbt tillrätta och ger kommando. Man ska inte förstora saker, det är bara slöseri med tid och energi. Spar detta och lägg det på något viktigare istället.

 

Jag red inte alls särskilt avancerat eller länge. Provade att gasen, bromsen och styrfunktionen fungerade, thats it. Skrittade och travade även lite, men detta helt kravlöst såklart. Han blev lite ofokuserad till och från och fick ibland syn på spännande saker utanför banan som stal uppmärksamhet, men kom snabbt tillbaka när jag bad om det. Det har kan bli riktigt bra tror jag bestämt, med mycket träning och tålamod. Jag avslutade med mycket beröm och klappar. han är så bra, min prins!

Idag ser det ut som om det blir ridning på min monsterhäst! Åh, vad kul! Jag ska försöka sno åt mig pappas bil då det är den enda med drag, och sedan åka ner till Lisselhaga. Egentligen är jag inget fan av det stället; ridbanan är liten och oftast står det fullt med hinder och hinderstöd på banan som gör det väldigt trångt. Men jag har faktiskt ganska dålig koll på om det finns andra, bättre ridbanor i området kring Gustafs? Robert följer hur som helst med och hjälper mig lite med lastningen och agerar fotograf. Det kan bli ganska spexade bilder känner jag, eftersom Dexter inte är riden på 6-7 veckor. Men tar man det lugnt, är tydlig och säker, så tror jag det mesta går vägen. Egentligen skulle jag nog behöva någon som kunde longera oss, men vi har aldrig blivit longerade förut utan alltid gjort allt på egen hand redan under inridningen, så det få fungera nu också hoppas jag! Om inte annat så har jag något att jobba med. Och så behöver jag flyga av lite, -med handen på hjärtat inte flugit av fler gånger än vad jag kan räkna på mina händer, haha!

Idag blev det lite stallpyssel med min vackra kille.  Ryktade, kände och klämde på honom, smorde in med insektsmedel och pysslade om hans sparkmärke på bogen (som för övrigt ser kalasfint ut!). Han fick även äta lite i boxen och såg allmänt nöjd ut med livet. Hästarna har varit lite spooky sedan somarkompisarna åkte hem för några dagar sedan, och de är ensammast i helaste världen när de är ifrån varanda. Det försvinner snart förhoppningsvis, då de aldrig tidigare reagerat nämntvärt på det.

 

Jag funderade även på om jag skulle ta och sko Dexter nästa gång han behöver verkas. Vi har fantastiska ridvägar här hemma med fina åkervägar, skogstigar och evighetslånga sandbackar. -MEN! Det är ju i princip omöjligt att rida ut utan att stöta på grusvägar, var på vilka Dexter ömmar. Det är pisstråkigt och förstör arbetet mer än vad man kan tro, jag skulle åtminstone inte tycka livet lekte om jag tvingades gå på ett underlag som gjorde att jag fick ont i fötterna, och det skulle inte heller få mig särskilt positiv till arbete. Så det är nog dags för mig att svälja detta med barfotagången nu, jag vill göra det som känns bäst för min häst, inte vad som känns bäst för mig. Vi får se hur det blir med den saken, vinterskos ska han i alla fall!

Idag har lite nya flaskor fått fylla garderoben. Jag har vunit hästvårdsprodukter från K9 från deras nya K9 Horse Competition Aloe Vera produkter. Det jag fick var:

 

♥ Copper tone schampoo, ett specialschampoo för att få fuxar att skimra lite extra. Inte för att jag har någon fux, men men, haha!

 

 

♥ Aloe Vera schampoo

 

♥ Aloe Vera conditioner

 

 

Jag har faktiskt produkter från K9 sedan tidigare, som jag dock ej hunnit prova, men som verkar awesome! Som jag fattat det som, så finns det 2 olika "kolletioner"; competition 2.0 och grooming 2.0. De första produkterna jag har är grooming, och de nyare, -de jag fick idag-, competition. Alla produkter skall ge absoluta toppresultat och slutfinish, samt ge volym och god fuktbalans. Det är med stor nyfikenhet jag kommer att testa dessa produkter, jag tror stenhårt på dem!

 

 

 

 

 

Idag drog träningarna igång igen med Dexter. 6 veckor har masat sig förbi, och det var en positiv, arbetsglad och villig ungehäst jag möttes av. Ryktade länge ute i solen, pussade på honom då och då och förklarade att mamma saknat allt pyssel med sin lilla kille. Jag hade egentligen lagt tömkörning på dagens schema, men jag kände att en promenad skulle sitta bättre. Då har jag lite mer koll på mitt lilla monster. Sadeln åkte på även den, mest för den psykiska träningens skull, för att se om han reagerade vid sadling eller av hängande stigbyglar. Jag gick en promenad på ca 2-3 kilometer, det kändes alldeles lagom att börja med såhär första dagen.

¨

Jag fick inte en reaktion av vare sig träns, bett, sadel eller stigbyglarna. Han lyssnade till drivande och avsaktande ljud. Dock var han busig och glad, men det är helt acceptabelt så länge han fortfarande lyssnar på mig. Vid ett tillfälle låg det gamla rundbalar och smög på oss i det höga gräset som enligt Dexter såg väldigt fientliga ut, och han kastade sig därför åt motsatt håll och krossade min stackars fot. Han förstod dock direkt att han gjort fel när jag utropade ett "aj", då han såg på mig med stora ögon och överläppen kom fram, och det såg ut på honom som om hela hans värld rasat samman. Plutten då! Men tack vare mina okrossbara superfötter kunde vi fortsätta gå, och vände sedan hemåt, varav strax därefter vi mötte mamma och Ella som var ute på en tur. ....och ungefär där kom mister damp fram i Dexter. Han gjorde bocksprång och karaktekickar och var för en stund ensammast i helaste världen, men efter några minuter av skiljda åsikter insåg han att jag var snäppet envisare än honom. Imorgon får vi se om det blir ridning eller ytterligare en promenad. Jag får suga på den!

Idag har jag varit till Ulrika och hjälp henne med ridning igen. Jag kan verkligen inte beskriva min lycka över att vara igång igen! Ni tycker säkert att jag är supertjatig som kommenterar det hela tiden, men det tåls inte att sägas för många gånger. Det är tur att det finns snälla Ulrikor med fina hästar som behöver tränas!!

 

Jag red Barney, hennes jättetrevliga morganhingst, idag i ridhuset på Lassols. Jag kände både igår och idag hur mycket jag tappat efter 2 års uppehåll, men jag kommer nog tillbaka snart, bara jag får lite rutin. Jag red väldigt basic, lite tempoväxlingar, vägar och övergångar. Jag försökte få duracellhästen att lyssna på små hjälper tillbaka, och sedan komma fram lika snabbt. Framåt var dock aldrig något problem! Han blev mjuk och fin, och jag avslutade med några fina övergångar. Både hästen och ryttaren var nöjda och trötta efteråt! (: